Lekander Dolt undan ljuset

1. Auflage 2026
ISBN: 978-91-8114-087-3
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 3/3, 292 Seiten

Reihe: Gustav

En äldre dam och hennes man är ute i naturen, när kvinnan dödas av ett skott. Mannen går till polisen och anmäler händelsen. Därifrån uppstår en mängd frågor runt olika förvillande spår och händelser som ställer till det, och gör fallet mer och mer invecklat. Gustav Evertsson blir till slut inkopplad, och blir mer involverad än han någonsin kunnat ana.

Fortfarande nybörjare som hobbyförfattare. Eftersom jag är nybliven pensionär, och har tid över. Har planer på att fortsätta då det är spännande och lärorikt.

Autoren/Hrsg.

Lekander, Klaus

Leseproben

Kapitel 1

Det åkte en röd nytvättad Volvo 244 på vägen från Malung, på landsvägen ner mot Hovfjället. Året är 1984. I bilen satt två pensionärer som var på väg för att få en ny naturnära upplevelse i lugn och ro. Damen i sällskapet hette Selma och var sextiofem år och hennes make var sextionio och hette Göran. Paret var i god form med tanke på deras ålder, bortsett från att mannen hade opererat en bruten höft. Han var numera ibland tvungen att använda en käpp, om mest för balansens skull. Båda två var gråhåriga och Göran hade en stor, också grå yvig mustasch. Han var ganska smal i ansiktet med en krokig näsa. Han var allmänt glad och känd som trevlig i största allmänhet. Selma var också en trevlig, väldigt omtyckt person. Hon såg ut som om hade haft ett dockansikte som ung. De satt och småpratade som vanligt i bilen. När de kom fram till parkeringsplatsen vid Hovfjällets fot, plockade de ur varsin mindre ryggsäck ur bagaget. De var packade med mackor, kaffe och dricksvatten. Dessutom fanns kniv, elddon, var sin filt och varma kläder för ombyte om så skulle behövas. Och så naturligtvis, en Röda korset-förpackning. Förutseende som de alltid var. De satte på sig var sin tunn, nästan självlysande röd tunnare dunjacka i den svala morgonbrisen. Det var ju en tanke av säkerhet att synas väl. Nu var de på väg upp för att njuta av utsikten från toppen. De kom till lift-kuren som Otto skötte, både som maskinist för linbanan och biljettförsäljningen. Otto var en gammal man som var närsynt och luktade från en gammal sur pipa som hängde i mungipan. Han välkomnade dem med ett nästan tandlöst leende och sa,

"Välkomna, ni ser ut att ha tur med vädret idag. Ni får en strålande utsikt idag, kan jag lova", sa han tillmötesgående.

"Tack för det, ja vi får hoppas att det håller i sig. Är det mycket folk här uppe idag?", undrade Göran. Trots att det inte fanns några andra bilar på parkeringen.

"Bortsett från er två blir det tomt där uppe till en början, verkar det som", sa han med sitt tandlösa leende.

"Men det kommer kanske fler under dagen?", sa Selma.

"Troligen blir det så. Vi får se. När du kommer till avstigningsplatsen så ta det försiktigt med käppen. Det var en herre som fastnade med en lika dan i en springa förra året. Han släppte inte taget på käppen, och så slogs han ikull när han träffades av nästföljande liftkorg. Han fick åka ambulans härifrån".

"Otäckt, men tack för varningen", sa Göran.

De satte sig i korgen och Otto släppte upp frikopplingen på vajern och korgen åkte iväg uppåt. De passade på att njuta av utsikten från korgen på vägen upp mot toppen. Göran tittade åt väster och sa att det var fantastiskt att se ut över skogen, den verkade sträcka sig så långt de kunde se. Avstigningen gick utan problem. De gick sista biten upp till absoluta toppen, där de fann en parkbänk som de satte sig på, och bara njöt av den vackra utsikten. Selma lutade sig mot Göran och frågade,

"Kommer du ihåg när vi satt så här första gången?".

"Jodå, det var den 7 juni 1939, vi satt i stadsparken. Sedan gick vi på bio och såg en film som jag inte kommer ihåg något av. Jag minns bara att du var så vacker i din gula klänning. Det var då vi kysstes för första gången", sa han utan tvekan, samtidigt som han lade armen om henne.

"Ah, du minns. Jag blir så glad", sa hon.

"Klart att jag minns, det är den lyckligaste dagen i mitt liv. Hur skulle jag kunna glömma det", sa han och kysste henne på kinden.

"Tänk att vi levt tillsammans så många år, utan några större gräl eller bråk. Jag tycker det är fantastiskt", tyckte Selma.

"Tålamod, respekt och kärlek. Det har vi klarat oss bra med", svarade Göran.

"Ja det har vi. Vi har pengar på banken, två ungar med barnbarn och vi är friska. Vad mer kan man önska sig?", sa hon fönöjt.

"Och vi har upplevt en del tillsammans på våra resor. Det är nog inte många som har haft det så bra som oss", sammanfattade Göran.

"Hoppas bara vi får några år till på oss att njuta av livet".

De satt kvar ytterligare en stund och småpratade om allt möjligt på bänken.

"Vad säjer du? Ska vi gå neråt i en sväng? Det finns säkert något spännande att se neråt skogen", tyckte Göran.

"Ja visst, tid har vi ju", sa Selma och skrattade.

"Dessutom blir det lättare för mig att gå om det inte är så brant".

"Men visst, det blir intressant", sa Selma.

De tog på sig ryggsäckarna och började traska runt den övre delen av toppen. Strax fann de en smal stig som inte såg allt för brant ut, och gav sig av neråt. Efter en timmes vandring kom de ner till slät mark och var nu nästan i utkanten av skogen. De stannade upp och vilade sina trötta ben ett tag. Själva spåret som de följt hade försvunnit, men terrängen var nu ganska slät och det gick ganska smidigt att vandra ändå. Precis vid skogsbrynet hittade de en stock från en vindfälla som var lagom hög att sitta på. Här stannade de för att återhämta sig lite och ta en fikapaus. Selma dukade fram kaffe och mackor ur ryggsäcken, medan Göran satte sig för att vila höften som blivit ansträngd av att gå i nerförslutet. Sedan satte de sig ner i tysthet och fikade. De var ganska hungriga nu och de koncentrerade sig på att äta. Plötsligt hör Göran något som rörde sig en bit längre in i skogen. han vände sig om och kikade. Bland träden tyckte sig Göran se en stor älgtjur som gick sakta inne bland träden. Göran sträckte sig långsamt efter kameran som låg i ryggsäcken. Han böjde sig ner för att nå den, samtidigt som han säger ,

"Jag tyckte jag såg en älg där inne. Jag ska gå in i skogen och ser om jag kan få en bild på den".

"Gör det. Jag ordnar med disken så länge, så gå inte så långt", skrattade hon.

Göran gick in en liten bit bland träden. Plötsligt hördes ett skott från ett vapen small. Skottet ekade i skogen, Selma föll baklänges över stocken och försvann ner bakom den. I fallet drog hon med sig termos muggar och bestick. Göran vände sig om och såg hennes fötter försvinna bakom stocken, vände tillbaka till henne så snabbt han kunde för att hjälpa henne på fötterna igen. Han såg Selmas sista skräckslagna blick ett ögonblick. Han hörde ett stön när livslågan gick ur henne, sedan låg hon livlös på marken och hennes ögon stirrade förbi honom, helt tomma.

"Jävlar", skrek han högt och såg sig omkring, men det verkade inte finnas någon som kunde se eller höra honom i närheten. När han satte sig försökte han, trots vetskapen om att hon var död, ett halvhjärtat försök att återuppliva henne. Han såg att hon var träffad i halsen, blodet från halspulsådern hade redan slutat rinna och döden måste varit näst intill omedelbar. Han ropade,

"Hjälp, hjälp någon här?", Han lyssnade noga, men hörde ingenting.

"Det finns nog ingen i närheten", sa han till sig själv. Det hördes inte ett ljud. Även älgen hade säkerligen försvunnit vid det här laget, tänkte han.

"Så hur ska jag gör nu?", frågade han sig själv högt. Han antog att han var tvungen att lämna henne här så länge. För att bära henne till bilen, som han inte var riktigt säker på hur han skulle hitta till just nu, var inget som han skulle orka med. De hade ju gått lite på måfå. Han visste att han måste lämna henne på platsen. Han förstod att han måste markera platsen. Det kunde bli fel om någon fann henne bara liggandes här. Han tog av Selma jackan och han satte upp på toppen av en liten björk som han lyckades böja ner. Nu satt jackan som en flagga på nästan tre meters höjd.

"Det får duga".

Han plockade ihop alla saker, men innan han gav sig av så satte han sig bredvid henne.

"Tänk du, att det skulle sluta så här", viskade han.

Han reste sig upp, tog deras saker och gav sig av mot bilen. Det blev en tung och mödosam vandring. När han äntligen kom fram till bilen och kuren, hade mannen redan gått hem. Så han satte sig i bilen och körde raka vägen...