Lekander Karsk Blir Viking

1. Auflage 2025
ISBN: 978-91-8134-796-8
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 296 Seiten

Det handlar om en tid runt tusentalet i Sverige, i den så kallade Vikingatiden. Någon stans i Bergslagen ligger en pittoresk liten by omgiven av flera byar. En pojke börjar bli man och letar efter sin plats i samhället. Vi följer honom mot framtiden med trubbel och framgångar, problem och lösningar. Så förstås flickan Torhild.

Amatörförfattare som har avslutat sitt officiella arbetsliv, nu tillbringar sin lediga tid med att skriva om inte endast för skoj skull.

Autoren/Hrsg.

Lekander, Klaus

Leseproben

Kapitel 1

Karsk

Karsk var tolv år, trodde han. Han var ju vuxen, och en kvinna skulle inte säja vad han kunde göra eller inte. Karsk var en ganska lång yngling för sin ålder, men för den skull inte mager som ynglingar brukar vara. Utan ganska välbyggd. Han hade en rödbrun kalufs som var rufsig och pekade åt alla håll. Ett ganska smalt ansikte med djupt sittande blå ögon. Han var känd bland alla i byn för att göra bus och retas med både kvinnor och män i byn. Fast ibland förstod inte kvinnor på sig skoj. Det sa i alla fall hans far. Men samtidigt så hjälpte han till där han fick och kunde utföra allehanda uppgifter runt om i byn, då han var händig på många sett. Så han kom ofta undan utan värre bestraffningar.

”Du ska med och hämta ull i grannbyn", sa Beda, som var hans mor.

”Nej, jag ska till Argil och slipa yxor".

Argil var bysmeden.

"Det får du göra när vi är tillbaka", sa hon bestämt.

Karsk försökte att smita ut genom att huka sig och komma under hennes utsträckta arm. Men hon böjde armen och fick grepp om hans nacke i ett svep. Med andra handen greppade hon tag i hans öra och knep åt rejält. Karsk visste att loppet var kört för den här gången. Mors grepp gick inte av för hackor. Hon var en kraftfull kvinna som var van med hårt arbete av alla slag. Folk i byn kallade henne för hövdingens överhuvud. Ja, när hon inte hörde, det var. Hon hade ett fint ansikte och ansågs vara vacker. Med långt svart hår och svarta ögon, kraftiga armar kunde hon lätt tas för en krigare. Det kändes även i örat, vilket Karsk ofta lärt känna.

”Sådär, hämtar du skrindan, eller".

"Ja ja", sa han uppgivet.

Karsk gick runt huset och tog tag i skacklarna, men blev stående ett ögonblick för att titta drömmande ut över nejden. Han skulle hinna komma undan om han stack nu direkt, tänkte han med ett leende av rackartyg på läpparna. Men så kände han på det ömmande örat och beslutade sig för att det skulle svida ännu mer om han inte gjorde som han blivit tillsagd. Han drog istället fram den lilla skrindan till dörren och väntade på modern.

"Så hur långt hann du den här gången", frågade Beda road av att se hans drömmande blick.

"Nej, bara ner till skogsbrynet. Det svider fortfarande i örat".

"Bra, då går det lättare att dra skrindan", skrattade hon retfullt.

När de kom fram till sista huset så passerade dom Anskar, Björn och Torhild. Anskar och Björn stod och kastade kniv och yxa på en trädstam. Torhild hade en korg fylld med nytvättade kläder över ena armen. Hon hade varit nere vid sjön och vaskat av lite kläder åt sin mor.

”Vilken söt liten kuse du har hittat", sa Torhild glatt till Beda.

"Den som letar hon finner", svarade Beda.

"Ser mer ut som ett gammalt ök", tyckte Anskar. Han och Björn skrattade retsamt.

Anskar var lång och smal och såg bräcklig ut, jämfört med Björn som var något kortare men kraftigare. Anskar var nästan svarthårig och hade ett långsmalt ansikte, med en bred näsa och liten mun. Björn hade ett runt ansikte som gjorde att han såg småfet ut, och var ett år äldre än Karsk och Anskar. Men med bara en väst på överkroppen, såg man att det var mycket kraft i armarna.

Karsk tittade ner i backen och drog med ökad fart vidare utan att kommentera, medan vännerna fortsatte håna och skratta högljutt. Att Björn och Anskar retades gjorde inte så mycket. Dem kunde han ge tillbaka på ganska snart. Men det var lite känsligare med Torhild. Han var lite förtjust i henne och var lite försiktigare med hur han bar sig åt. Hon var väl den enda i byn som kunde göra honom lite nervig. Torhild var smal, och enligt Karsk riktigt söt.

Hon hade långt brunt hår ner över axlarna blå ögon, en liten spetsig näsa. Men hon retades allt som oftast med Karsk. Hon var också ibland lite väl närgången, även om han innerst inne gillade det. Vilket kunde vara lite genant eftersom hon inte hade samma attityd mot de andra killarna i byn.

Efter en stund kom de i alla fall fram till en lite hydda som låg i skogsbrynet.

"Vänta här", sa Beda, och gick fram till öppningen.

"Hulda, är du där", ropade hon in i mörkret.

"Visst kom in bara", hördes det inifrån.

Karsk stannade utanför, satte sig på skrindan och funderade på vad Torhild menat med att kusen var söt. Han började utveckla utlåtandet.

Inne i kojan satt en äldre kvinna insvept i en sliten pläd. Hon var gammal, men såg för den skull inte illa ut. Hennes hår hade fått några gråa strån, men hennes ögon var klara och hon var helt klar i knoppen. Som völva var hon också väl respekterad.

”Så du är ute och vallar Karsk igen. Är han lika motsträvig än".

"Jo då, samma visa om och om igen".

"Förstår, men han är en snäll grabb innerst inne, trots att han brås på sin far och mor".

"Skyll inte på mej, jag har bara fött honom", svarade Beda med ett leende. "Jag ska hämta ull i grannbyn behöver du något".

"Det skulle vara om du tar med en liten säck med korn från Ask, han är skyldig mej för hjälpen med en förlösning av en kalv".

"Klart att vi ordnar det", svarade Beda.

”Ställ det torrt om jag inte är hemma", sa hon på ett sett som sa att det var dags att gå.

Den fortsatta sträckan ner till Friggs by gick utan några besvärligheter, då stigen var väl upptrampad och använd. När de kom fram till byn så gick de in till en hage där det fanns en stor hydda. Där inne stod en man och en kvinna och klippte får.

Ullen yrde runt, och det var damm av ull på allt som fanns där inne. Mannen som var krokig av allt hårt arbetande sträckte på sig med kraft för att räta ut ryggen efter att ha klippt ett får och stått böjd länge.

"Ser man på, finbesök", sa han spänd.

”Nej, det är bara jag. Du har lovat att jag skulle få hämta lite ull idag".

"Visst Beda, de står klara i hörnet där borta".

"Rinna", sa han till kvinnan.

"Kan du hjälpa till att bära ut säckarna, ryggen är aningen stel just nu", sa han och sträckte på sig igen.

"Jo då", svarade hon bara och gick in längst in i hörnet. Tre stora säckar med ull var ställda för Beda. Rinna var lika krokig och stel som sin man. Men hon hade fina gyllene lockar och ett fint ansikte. Karsk blev fångad av hennes utseende, trots att han sett henne många gånger tidigare. Beda gick efter och tog en säck med precis samma lätthet som Rinna. Karsk följde efter och tog tag i den sista säcken.

"Tusan", han kunde inte få upp den på axeln utan fick genant nöja sig med att dra säcken på golvet.

"Du får nog träna lite mer", skrattade Sten.

Det sved i hjärtat på Karsk. Att kvinnorna lätt kunde bära ut säckarna var förstås ett nederlag. Ute vid skrindan fick han slita ordentligt för att få upp säcken så att den låg stadigt. Men till slut lyckades han. Under tiden som han jobbade med säcken hade Sten tagit fram fyra stop med mjöd. Beda och Karsk tog tacksamt emot stopen och de satte sig för att prata en stund med Rinna och Sten innan de gav sig av till Ask. Hans hydda låg på andra sidan av byn vilket inte var mer än hundra stegs färd med skrinda och allt. Där satt Ask på en trästubbe och slipade på en yxa. Han såg undrande på Beda och Karsk när de stannade framför honom. Han kliade sig i skallen.

"Jag kan inte minnas att vi har några affärer idag", sa han förundrat. "Men det är alltid trevligt att folk hälsar på"

"Jo visst är det, och vi har ingen affär idag. Men jag är ombedd att hämta lite korn åt Hulda".

"Jaha ja. Men då får ni vänta medan jag öser upp en säck till er", sa han och reste sig upp och försvann in i hyddan. Det hördes ett råmande inifrån när han klev in. Det tog en liten stund innan han kom ut igen. Han slängde upp en säck på vagnen.

"Ja det här ska väl räcka åt henne ett tag. Hälsa henne att kalven lever och mår gott", sa han och satte sig på stubben och började slipa på yxan igen. Karsk tog tag i vagnen och började att dra.

Trots att det var ett bra lass så var det inga problem att få den att rulla. Men frågan var väl hur det skulle gå i motlutan på...