Nyberg Luna - Månens Dotter

1. Auflage 2025
ISBN: 978-91-8134-652-7
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 1, 464 Seiten

Reihe: Luna

Luna blir adopterad redan som bebis, efter att en drogberoende kvinna fött henne, ensam, på en bakgata och därefter avlidit. Hon växer upp i hem med en mor som älskar henne men en far som ständigt begår övergrepp på sin hustru. Vid 11-års ålder välts hela Lunas värld omkull när hennes mor dör i en olycka i hemmet. Det är i alla fall vad hennes far kallar det! Övergreppen övergår till Luna istället och så småningom förstår hon att hennes mor, under alla år, gått emellan och tagit slagen avsedda för henne. Slag och våldtäkter blir en del av hennes vardag, men samma dag som hon går ut grundskolan, vid 15 års ålder, så flyr hon från hemmet. Hon rensar sin fars kassaskåp och får mig sig en ansenlig summa pengar och alla hennes mors smycken, som hon alltid undrat över vad de tagit vägen. Hon kommer till Stockholm och lyckas, efter att ha sovit utomhus i flera nätter, få tag på en sunkig lägenhet, där ingen frågar efter hennes namn eller ålder. Hon lyckas också, så småningom få tag i ett, dåligt betalt, städjobb på ett kontor. En dag när hon kommer hem så sitter en grå katt utanför porten. Han ser så hungrig ut att Luna tar med honom upp till lägenheten och ger honom mat. Han kommer att bli hennes bästa vän. När hon är på väg hem, en sen kväll, genar hon genom parken. Hon hinner knappt in i parken förrän hon blir överfallen av en man, som drar in henne i buskarna. Hela hennes uppväxt, med ständiga våldtäkter, spelas upp i hennes huvud och hon vill till en början, bara dö. Men, det visar sig, att mannen har helt andra planer för henne. Han ger henne en chans att börja om sitt liv, på ett helt annat sätt!

I.L. Nyberg har under många år haft en fascination för just vampyrer och odödlighet. Hon har ofta frågat sig själv varför, men aldrig hittat svaret på den frågan. Idag är hon i 60-rs¨ödern och har precis skrivit sin första bok, efter att i många år, känt att det just det hon velat ägna sig åt. Inspirationen kommer från alla de böcker och filmer som getts under åren på temat vampyrer. Så om du är en stor fan av filmer som "En vampyrs bekännelse", "Twilight", "True Blood" eller böcker skrivna av Guellermo del Toro, Anne Rice, Justin Cronin eller E.L. James, då är chansen tor att du även kommer att älska denna bok. En bok om våld, hämnd och död, men även om den stora kärleken, passion och intensiva sexlekar samt bedövande sorg!

Autoren/Hrsg.

Nyberg, I. L.

Leseproben

Prolog

En grå kontorsråtta! Ja, det är nog vad alla skulle beskriva mig som! Det är aldrig någon som tar någon notis om mig. Jag kommer till jobbet klockan sju på morgonen, före alla andra, och går hem klockan fyra på eftermiddagen, däremellan så gör jag mitt jobb, varken mer eller mindre. Det går på rutin numera, jag behöver knappast använda hjärnan alls. Nåja, det är en sanning med många undantag eftersom jag ofta får göra även de andra tjejernas jobb när de inte har orkat göra det själva. De kommer ofta för sent och verkar ha ett mycket rymligt samvete när det gäller arbetstiderna.

Mitt jobb består av kontorsstädning! Från morgon till kväll! Dag efter dag, månad efter månad och år efter år har det varit så, under de senaste tio åren. Eftersom jag inte lyckats skaffa mig någon utbildning så är det de enda jobben jag kan få. När de andra tjejerna går på lunch är det ingen som frågar om jag vill följa med, och på fikarasterna så sätter jag mig i en städskrubb nere i vårt omklädnadsrum med en kopp kaffe. De söker inte mitt sällskap och jag söker inte deras. Annars så verkar jag vara helt och hållet osynlig för resten av världen. Ibland känns det som om jag lever i någon sort parallellvärld där jag går omkring helt obemärkt för omvärlden.

Om en kille skulle vända på huvudet efter mig på gatan så är det inte för att busvissla uppskattande utan mest för att skrika glåpord eller göra sig lustig över mitt utseende, men inte ens det händer speciellt ofta eftersom andra människor, helt enkelt, inte ser mig.

Det händer till och med, ofta, att folk går rakt på mig ute på gatan, så grå och osynlig har jag blivit.

Hur blev jag så här? Ibland så tror jag att jag föddes till det här ödet, men omständigheterna runt omkring mig gjorde det inte bättre. Min mamma, den mamma som födde mig och sedan dog, döpte mig till Luna eftersom jag föddes en natt när det var fullmåne ute.

Hon födde mig ensam i en gränd, en knarkmissbrukande kvinna som jag aldrig lärde känna.

Jag har, senare, fått veta att hon hette Sofia, det är allt jag vet om henne. Det finns inga foton av henne, så jag vet inte ens hur hon såg ut. Vem min pappa är kommer jag kanske aldrig att få veta. Troligen någon av alla dessa torskar som betalade henne dyra pengar för ett snabbt ligg i någon skum lägenhet eller till och med i någon mörk gränd ute på stan. Hon visste säkert inte ens själv vem det var. Pengarna gick, givetvis, bara till en sak, att få tag i knark när abstinensen slog till.

Hon dog där i gränden när hon hade fött mig, av blodförlust, men innan hon dog så hann hon skriva ner mitt namn på en lapp som hon hade lagt bredvid mig.

En smutsig lapp som hittats i gränden, bredvid mig där jag låg och skrek. Mitt namn var skrivet med hennes läppstift i en hackig och nästan oläslig handstil.

”Hennes namn är Luna!” stod det på lappen, ingenting annat. Jag bär med mig denna lilla solkiga lapp hopvikt i en berlock som hänger runt min hals och som jag aldrig tar av mig. Det är det enda jag har kvar av henne! Jag kommer aldrig att få veta hur hon såg ut, vem hon var, hur hon växte upp, vilka mina morföräldrar var. Aldrig någonsin!

Efter några timmar så var det någon som hörde mig skrika, där i gränden, och hade barmhärtighet att ringa efter en ambulans. De konstaterade att min mamma var död och socialen blev naturligtvis inkopplad och placerade mig i en tillfällig fosterfamilj tills de hittade någon släkting som kunde ta hand om mig alternativt om de inte hittade någon så skulle de leta reda på en adoptivfamilj till mig. Fosterföräldrarna kommer jag inte ihåg mycket av eftersom jag bara var där en kort tid. För socialarbetaren var jag, troligen, mest ytterligare ett fall som skulle avslutas så fort som möjligt för att gå vidare till nästa. Hon verkade aldrig ha kollat upp familjen jag hamnade hos, det såg ju så bra ut på pappret. Jag fick heller aldrig veta hur adoptionen hade gått till. Jag lärde mig dock att älska min adoptivmamma, som om hon varit min egen mamma. Min snälla och underbara mamma som betydde allt för mig under min uppväxt. Den enda person som någonsin brytt sig om mig. Min adoptivpappa däremot var en grym och farlig man.

Lika mycket som jag älskade min mamma så avskydde jag honom redan från början. Han var lyckligtvis borta mycket, men de gånger han var hemma så var det alltid bråk och då menar jag verkligen alltid. När jag blev äldre så kommer jag ihåg att min mamma alltid råkade för en massa konstiga ”olyckshändelser” och gick ofta med solglasögon på sig även inomhus. Jag visste bättre än att fråga, det hade jag lärt mig, för hon ljög alltid för mig och sa att hon hade gått på en dörr eller halkat på badrumsgolvet med kommentaren ”Du vet hur klumpig jag är!” Min pappa gav sig aldrig på mig, utan han nöjde sig med min mamma. Så här i efterhand så förstår jag att hon alltid gick emellan när han hade tänkt ge sig på mig och tog slagen istället.

Allt för att skydda sitt barn. Efter en tid så tror jag inte att han ens såg mig längre.

Huset vi bodde i var stort och pråligt, mest liknande det ett herrgårdsliknande slott, med tinnar och torn.

Min styvpappa var rik och hade inte snålat vid bygget av huset. Ett skrytobjekt i de flestas ögon, med alltför många rum att hålla reda på. Min mamma som tvingades ta hand om allt detta var nästan jämt slut efter att städat igenom hela huset och min pappa var för snål för att anställa någon som gjorde det. Han var snål när det kom till mig och min mamma, medan han själv kostade på sig dyra, skräddarsydda kostymer, guldklockor, ständigt den senaste bilmodellen osv.

Men så här i efterhand, så tror jag inte att det enbart berodde på snålhet att han inte anställde någon utan mer på att han inte ville att någon utomstående skulle få insyn i vad som hände bakom de stängda ekdörrarna.

Allt var något så när, frid och fröjd, för min del, tills det året jag fyllde elva år och min mamma, gick bort.

Hon var det enda stödet jag hade i mitt unga liv och min tillvaro rasade ihop totalt. Hur det hände? Det kommer jag troligen aldrig att få något svar på. Min pappa berättade, helt känslokallt, när jag kom hem från skolan en dag, att hon hade trillat ner för trappan och brutit nacken. Men, såhär i efterhand, när jag tänker efter, så är jag övertygad om att de hade haft ett av sina många gräl och att han till slut hade tappat tålamodet, slagit till henne så att hon hade ramlat ner för trappan eller om han rent av, helt medvetet, hade knuffat henne. Det var ju, som sagt, inte första gången.

Men, jag tror aldrig att hon trodde att han skulle kunna gå så långt som att döda henne. Han hade så mycket skumt för sig att han säkert inte ville få polisen på halsen. När de väl var där och undersökte olyckan så hittade de honom sittandes på en stol i köket gråtandes, helt förtvivlad över att ha mist sin älskade hustru. Jag mådde illa när jag såg det, men vågade, naturligtvis, ingenting säga. Fallet blev avskrivet som en olycka givetvis.

Min adoptivpappa, var en välkänd och aktad affärsman på orten, medlem i ortens Rotaryklubb, spelade golf med sina affärsbekanta och tillbringade mycket tid på segelklubben. Han älskade att vara mitt i smeten, att folk var lite rädda för honom och att det aldrig var någon som vågade säga emot honom. Om någon misstänkte att han misshandlade sin egen hustru så var det aldrig någon som vågade nämna det.

Alla teg som muren för ingen vågade göra sig ovän med honom. Om de gjorde det så visste de att de genast skulle bli uteslutna ur den ”innersta kretsen” av högdjur som min pappa beblandade sig med. Hans makt var oinskränkt och inte ens stadens politiker gjorde annat än att fogade sig efter hans vilja. Han verkade ha hållhakar på alla, kanske till och med inom polisen.

Min kropp hade, vid det laget, börjat förändras och jag, bokstavligen, kände hur han, dagligen, klädde av mig med sina blickar, när han, sent, kom hem efter en arbetsdag. Det kändes...