Rydberg Singoalla

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-099-3
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 291 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Singoalla är en roman av Viktor Rydberg som handlar om kärleken mellan riddaren Erland Månesköld och den mystiska Singoalla. Romanen publicerades för första gången iGöteborgskalendern Aurora 1857, då med undertiteln 'Romantisk sagodikt'. 1865 kom den första bokupplagan och då med ett omarbetat lyckligt slut istället för det ursprungliga olyckliga. Den filmatiserades 1949 somSingoalla.

Autoren/Hrsg.

Rydberg, Viktor

Leseproben

Erland och Singoalla.
Erland hade i början lyssnat till paterns berättelse, ty den föreföll honom märkvärdig och rörde det folk, hvilket Singoalla tillhörde; men snart dref honom oron ur riddarsalen: han vandrade från rum till rum i det stora slottet, ilade uppför vindeltrappan till spetsen af det högsta tornet, skådade ut öfver insjön och skogen och lyssnade till klangen af de klockor , som derifrån pinglade på det främmande folkets hästar, ilade så åter ned för trapporna till slottsträdgården, som, liten till utrymmet och omgifven af stenmurar, var belägen på slottets södra sida, der aftonsolen just nu göt en rödgul glans öfver fru Elfridas blommor och köksvexter. Men icke heller der dröjde han just länge, utan skyndade till tärnornas kammare , hvarest han annars sällan plägade visa sig. Men här förvarade fru Elfrida i ett bonadt skåp sin sons högtidskläder, och här fanns äfven en spegel af slipadt stål, i hvilken tärnorna gerna speglade sina anleten. Erland öppnade skåpet, framtog de dyrbara drägterna af utländskt tyg med prydliga silfverhåren och iklädde sig en sådan, hvarefter han kammade sitt mörkbruna hår, så att pannan syntes klar och fri, och lockarna föllo i långa vågor utför hans axlar. För hvem han smyckade sig, visste han sjelf, men ingen annan. När han slutligen var färdigklädd, kastade han bågen öfver axeln, lockade på Käck, sadlade sin häst och red bort öfver fallbryggan inåt skogen: fru Elfridas och tärnornas blickar följde honom , ty ståtlig var han på sin dansande häst, som pryddes af ett purpurtäcke. Men fru Elfrida gick in i salen och tillkännagaf för riddaren, att Erland ridit bort och svårligen vore att hemvänta förr än följande dagen; helt säkert hade han begifvit sig till Ulfåsa, herr Gudmund Ulfsax’ gård, ty hvarför skulle han smyckat sig så, om ej för den vackra jungfru Helena, sin tillämnade brud? Men den, på hvilken Erland minst tänkte, var Helena Ulfsax, ehuru hon väl förtjente att egas i tankarne, ty en [18] ungmö med vänare kinder och klarare blå ögon fanns ej i gamla Wirdaland. De kinder, på hvilka Erland tänkte, voro bruna; de ögon, i hvilka hans själ solade sig, voro mörkbruna, och flickan, för hvilken han beprydt sig, hette ej Helena, utan Singoalla. Fru Elfridas gissning besannades icke, ty kort efter solnedgången sågs Erland åter rida öfver fallbryggan. Han hade ströfvat omkring i skogen och äfven varit i grannskapet af svedjolandet samt mellan träden sett, huru det främmande folket ifrigt arbetade med tältens uppresande, hästarnes fodring och matens kokande öfver eldar, kring hvilka deras barn stojande lekte. Men ända fram hade han icke ridit, ty fastän tanken på Singoalla lockat honom dit, kände han nu likasom fruktan för att se henne, och denna besynnerliga fruktan gjorde slutligen, att han efter mycken tvekan med oförrättadt ärende vände sin gångare mot hemmet. Men Käck, som ej lät binda sig af dylika betänkligheter, hade skyndat in i lägret, kanske lockad af begäret att göra bekantskap med de hans likar, som åtföljde det främmande folket, kanske dock ännu mer lockad af stekoset från eldarne. Och när Erland på borggården hoppade ur sadeln, kom Käck ur skogen och sprang upp på sin herre, liksom han haft en helsning till denne från det obekanta folket. Så var det måhända äfven, ty kring hans lurfviga hals hängde en lätt hopbunden krans af vildblommor. Tankfullt lyste Erlands ögon, då han fann denna krans; kanske den var från Singoalla, tänkte han. Han löste kransen från Käcks hals och lade den under örngottet i sin säng, ty då hoppades han drömma om den, som flätat kransen. Om detta hopp uppfylldes eller icke, det är ovisst; men följande morgon pådrog Erland åter sin högtidsdrägt, spände kring lifrocken en präktig gördel med slida för jagtknifven, och gick till skogs. Denna gång riktade han sina steg till kullen vid bäcken. Skönt och ensligt var der på stranden vid kullens fot. Granarne susade för vinden, bäcken sorlade vårfrisk , sippor och violer blickade fram ur det gröna. Erland satte sig på sin vanliga plats vid bäckens rand; Käck lade sitt [19] hufvud i hans knä. Då syntes på andra stranden – liksom hade de stämt möte med hvarandra – Singoalla. Hon kom ur skogen. Vinden lekte med hennes lockar och fladdrade i vecken af hennes korta klädning. Hennes steg voro lätta, och hon stannade ej, då hon varseblef den ståtligt klädde junkern. Nej, hon log välbekant, nickade gladt, lyfte först den ena foten, så den andra, för att aftaga sina skor, och vadade sedan öfver bäcken rakt fram till Erland. Grund var bäcken, och blott några silfverglänsande vattenperlor stänkte upp till de röda perlor, som prydde flickans fotvrister. Icke heller Erland kände sig nu förlägen, utan glad öfver detta möte, som han så länge efterlängtat. Det gick genom hans själ en frisk känsla, men just icke högtidlig, ty han icke ens vårdade sig att stiga upp och helsa Singoalla, såsom han lärt att helsa andra flickor. Men han log ur hjertat, då Singoalla, hunnen till andra stranden, lade sina händer på hans axlar och sade: – Ser du, jag spådde icke sannt. Vi träffas återigen. Du har en god fader, som bevisat min fader gästfrihet. Derför skola äfven vi vara vänner. – Det skola vi vara, sade Erland. – Vet du, Singoalla, jag har längtat efter dig, alltsedan vi första gången träffades här. Jag har äfven många gånger drömt om dig, och om drömmarne säga sannt, är ditt sinne icke vredgadt mot mig. – Nej, svarade Singoalla och satte sig på stranden bredvid Erland; – då jag skiljdes från dig, var jag icke längre ond; jag tyckte tvärtom, att du var den vackraste gosse, som jag någonsin sett; till och med din vrede missprydde dig icke. I hela vårt band finnes ingen enda, som är så vacker som du. Assim, som säger, att han vill ha mig till hustru, är mycket fulare  ... – Hvem är Assim? frågade Erland. – Han är son af den man, som var höfding före min fader  ... – Och Assim vill ha dig till hustru? – Ja, men låtom oss icke mer tala om Assim, ty han är tråkig! Du sade, att du drömt om mig; jag har också drömt, [20] att jag skulle träffa dig här. Derför gick jag hit. Jag drömmer sannare än jag spår, hvilket är förargligt, ty att spå rätt är just en heder för oss qvinnor. Men spådomskonsten kommer först riktigt, sedan man blifvit gammal. Låt mig dock se linierna i din hand  ... fast nej, jag vill icke se dem  ...  om du blir olycklig, skulle det smärta mig. Ack, hvilket hår du har, fortfor Singoalla och förde handen genom Erlands lockar; – det är icke svart som mitt och mina anförvandters. Så talade Singoalla, och hennes tal flög barnsligt från det ena ämnet till det andra. Hon berättade äfven om sitt folks resor, och huru glad hon var, när hennes fader och hans män beslöto, att mötesplatsen mellan de åtskiljda banden skulle vara på Erlands fars egor. Egentligen var det Assim, som hade föreslagit detta i männens råd, och Assim hade gjort det på Singoallas intalan. Dock anade han alldeles icke, att Singoalla ville detta för Erlands skull; annars hade Assim visst icke uppfyllt Singoallas begäran. Och medan hon berättade detta, smekte hon Käck, som nu visade sig mycket vänlig, ty i lägret hade han aftonen förut delat Singoallas måltid, och det var hon, som prydt hans hals med kransen, ehuru han allsintet förstod värdera denna prydnad. Erland visade nu Singoalla en röd perla och en vissnad blomma; den förra sade han sig hafva hittat på svedjolandet, der hennes folk äfven nu tältade; den sednare hade han tagit från bäcken, som fått henne af Singoalla. Men flickan ryckte den vissnade blomman från honom och kastade den åter i bäcken. – Jag vill gifva dig friska blommor, sade hon;– låtom oss plocka i kapp! På detta förslag ingick Erland, och begge plockade i täflande ifver blommor vid bäckens rand. Sedan jemförde de, för att se, hvilken plockat de flesta, och då visade sig att Erlands samling var den större, ty han hade repat händer fulla och utan urval; men Singoallas var den vackrare. Derefter satte de sig på kullens sluttning vid hvarandras sida, för att ordna och med böjligt gräs sammanbinda blommorna till qvastar. [21] Detta gick illa och långsamt för Erland, men Singoalla hade en egen smak att ordna blommorna, så att deras olika färger bröto sig vackert mot hvarandra. Den konsten hade ingen lärt henne, men hon kunde den ändå. Då blomsterqvastarne voro färdiga, bytte Erland och Singoalla med hvarandra, och flickan var icke missbelåten med Erlands, fast den var ojemn, ruskig, illa hopkommen. Slutligen sade Singoalla, att hon nu måste återvända till lägret, ty annars skulle hennes fader, Assim och qvinnorna undra, hvar hon vore, och söka henne. Det ville hon icke. Då sade Erland: – Du må gå, Singoalla, men jag vill, att du hvarje dag skall komma hit, så att jag får se dig. Singoalla eftertänkte en stund och sade derefter: – Ja, vi skola träffas hvarje dag; men bäst är, att vi mötas här, just då solen gått ned. Det är bland oss ett bruk, att de unga flickorna vandra ensamma en stund om qvällarne, ty derigenom få de spådomsanda. Jag säger till min far i morgon afton: jag vill gå ut i skogen och lära framtidssyner af ensamheten. Då svarar han: gå  ...  och jag smyger hit. Ser du, skymningen är god äfven derför, att om Assim...