Sandström / Magnusson / Riis Vänbok till Anders L Johansson

1. Auflage 2025
ISBN: 978-91-8134-766-1
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 0 - No protection

E-Book, Swedish, 262 Seiten

Vår vänbok till Anders L Johansson. Här samlas texter av kolleger, medarbetare och vänner, som på olika sätt speglar Anders livsgärning, från forskare och generaldirektör till professor och samhällsdebattör. I bokens första delar följer vi Anders i hans akademiska pionjärarbete vid Tema Teknik i Linköping, hans tid som generaldirektör för Arbetslivsinstitutet och hans professur vid Uppsala universitet. Här behandlas frågor om teknik och demokrati, arbete och välfärd, den svenska modellen och dess idéhistoriska rötter. Boken innehåller också personliga porträtt och reflektioner från vänner, kollegor och medresenärer genom åren. Det är berättelser som fångar Anders betydelse i forskning, politik och samhällsliv, men också hans roll som vän och samtalspartner. Avslutningsvis finns en samling hälsningar, brev och minnesbilder, som visar bredden av den vänkrets och de nätverk som Anders varit en del av. Tillsammans bildar dessa bidrag ett levande dokument över ett rikt liv i forskningens och samhällsengagemangets tjänst.

Autoren/Hrsg.

Sandström, Ulf

Magnusson, Lars

Riis, Ulla

Leseproben

Tema T– vad blev det av våra drömmar?

Ulf Sandström & Ulla Riis

Tillväxt och klassamarbete

Inledning

Redan på 1950- och 60-talen formulerades idéer som förutsåg behovet av en miljö som Tema T– en forskarutbildning med fokus på teknik och samhällsförändring. Tre röster kan illustrera detta: Nationalekonomen Johan Åkerman framhöll 1953 att samhällsvetarna försummade att analysera teknikens betydelse för social och ekonomisk utveckling. Han menade att uppfinningar och tekniska innovationer var en ”autonom drivkraft” i industrialiseringen, men att forskarna saknade kompetens och mod att hantera frågan. (Åkerman 1953)

Ecklesiastikminister Ragnar Edenman betonade 1963 behovet av att förstå människans anpassning till en värld som naturvetenskap och teknik omformat i grunden. Tekniken sågs här som en nästan invasiv kraft, som riskerade att förgifta vardagen och kräva nya former av ”levnadskonst” för att samhället skulle fungera. (Edenman 1963; jfr. Beckman 1944)

Sociologen Torgny Segerstedt d.y. gav slutligen en annan infallsvinkel. Han framhöll att forskningen inte kunde begränsas till att följa teknikens logik, utan måste reflektera över dess sociala konsekvenser. Teknikstudier borde inte bara handla om nyttiggörande, utan även ge utrymme för kritiska frågor om exempelvis kärnkraft, nedrustning och etik. (Segerstedt 1964)

Dessa tre röster pekar mot samma slutsats: Långt före Tema T fanns insikten om att teknik och samhälle är oupplösligt sammanvävda, och att även exempelvis en forskarutbildning borde ta detta på allvar. När Linköpings universitet i slutet av 1970-talet etablerade en tematiskt organiserad forskarutbildning var det därför både ett svar på samtidens samhällsfrågor och ett sätt att profilera universitetet.

Varför organiserades en tematisk forskarutbildning just i Linköping? Frågan kunde besvaras både med hänvisning till tidens samhällsdebatt och till Linköpings universitets strategiska behov (… 1973; …1976). Under 1970-talet intensifierades diskussionerna om teknikens roll i samhället, inte minst genom konflikter om kärnkraft, bioteknik och upp- och nedrustningsfrågor. Mot denna bakgrund blev det naturligt för ett ungt universitet att söka former som kunde hantera komplexa samhällsproblem på tvärvetenskaplig grund. Tema-idén innefattade två ”samtidsexperiment”. Dels ville man fylla den kunskapslucka som bl.a. Johan Åkerman pekat på, att det saknades en akademisk miljö i Sverige som bearbetade frågor om teknikens utveckling och samhällelig förändring. Dels åtog sig Linköpings universitet och Tema att sätta 1969 års forskarutbildningsreform i skarpt läge. Denna reform innebar att fyra år, egentligen fyra nettoår, fastlades som normalstudietid för doktorsexamen redan 1969. Omkring 1980, när Tema sjösattes, låg bruttostudietiden vid samhällsvetenskaplig och humanistisk fakultet på drygt 10 år, inte sällan upp till 13 à 14 år (UHÄ-rapport 1986:19). Vid de tekniska fakulteterna klarade de flesta att uppnå doktorsexamen på normalstudietid; situationen vid medicinsk fakultet var inte jämförbar då forskarstudierna där normalt varvades med kliniskt arbete.

Finansiering saknades inte vid de ”mjuka” fakulteterna, men en tradition hade utvecklats som innebar att finansiering av forskarstudier sattes in för en ”slutspurt” och då som ett slags belöning för uppnådda studieresultat. Nu ville man pröva hållbarheten i den av (forsknings)politiken bestämda ambitionen: Givet att finansiering kunde ske under hela studietiden, var det möjligt att utbilda doktorer inom samhällsvetenskap och humaniora på – med bibehållen i forskningsresultat och kompetens? Till dessa två motiv kom ett tredje; högskoleenheten i Linköping behövde fler forskarutbildade lärare för att befästa sin ställning som universitet. Tematiska forskarutbildningar i ny organisatorisk form – blev därmed ett medel för både lokal expansion och akademisk förnyelse.

Kritiken var inte sen att komma redan under planeringsstadiet under sent 70-tal. Många befarade att temadoktorerna skulle stå utan karriärmöjligheter, eftersom deras ämnesidentitet var otydlig och deras utbildning oprövad. Frågor om kvalitet, genomströmning och forskningsanknytning ställdes på sin spets. Göran Graninger tog senare, år 2000, reda på fakta i frågan: Vad hände med temadoktorerna inom de fem första temana (Vatten, Teknik, Hälsa, Kommunikation och Barn)? Efter tio-femton år och med cirka 200 doktorerade visade det sig att farhågorna besannades. Nästan alla disputerade fick adekvat sysselsättning, ofta som lektorer eller forskare, och många blev professorer. Även utanför akademin etablerade sig doktorerna i offentlig sektor, näringsliv och internationella organisationer. Genomströmningen var hög och könsfördelningen utjämnades förhållande snabbt sannolikt till följd av modellen för försörjning under doktorandtiden. Och inte minst viktigt var att Tema såg ut att institutionalisera en ökad rörlighet i akademin (Graninger 2000).

Men det saknades inte problem när temaidéerna skulle omsättas i verklighet. De första åren kunde ibland te sig kaotiska i varje fall för doktoranderna. Utbildningen präglades av ett stort läspensum, brist på gemensamma begrepp och avsaknad av tydliga teoretiska ramar. Teknik framstod som otydligt och användes i vitt skilda betydelser, vilket försvårade samsyn och metodutveckling. Som Ingelstam (2011) senare uttryckte det: om ”teknologi är allt, kanske det inte är någonting”. Doktoranderna kom att luta sig mot sina moderdiscipliner – idéhistoria, teknikhistoria eller sociologi – snarare än mot en gemensam ram för forskning om teknik och samhälle.

Med tiden började dock en förändring skymtas. Nya skolbildningar som SCOT, LTS, STS och SI (Systems of Innovation) introducerades, delvis genom rekrytering av ny personal och delvis genom doktorander med andra utbildningsbakgrunder. Successivt fick forskarutbildningen en fastare struktur med kortare pensum och tydligare teoretiska hållpunkter. I backspegeln framstår Tema T därför som en experimentell men framgångsrik modell: en svårstartad satsning som genom doktorandernas målmedvetenhet (), det institutionella stödet och den konsekvent genomförda finansieringsmodellen utvecklades till ett banbrytande bidrag till svensk forskarutbildning. Några tecken på framgångarna visade sig genom att fler lärosäten har tillämpat tvärvetenskap i innehåll och i forskarutbildningsorganisation. År 1993 fastslogs att alla doktorander ska ha finansiering för studierna (Högskoleförordningen 1993/94, 10 kap.) Forskarskolor är numera vanliga inom samhällsvetenskap och humaniora.

Merparten av de förhållanden vi nämnt hittills gällde för samtliga teman. Nu övergår vi till att ur ett 30-årsperspektiv fokusera på Tema T och de sju doktorandkullar som antogs 1980–1993 och som disputerade, i de flesta fall inom 5 eller 6 bruttostudieår. Hur har deras arbete och akademiska livslopp gestaltat sig efter avlagd doktorsexamen?

Analysram för undersökningen

För att kunna analysera det material som dessa doktoranders karriärer består av, måste man ha en någorlunda heltäckande ram för att kunna fånga in vad det är som doktorander gör efter att ha disputerat. Vi tänker oss att de kan agera på en eller flera av sex arenor. Naturligtvis finns det en och annan som lämnar forskar- och lärarkarriären, alternativt en karriär utanför akademin, dvs. ett sjunde alternativ. Några få lämnade utan examen, men både genomströmning och examensfrekvens visar höga och goda siffror.

Arena 1: Den internationella akademiska gemenskapen

Den akademiska...