Strindberg Legender

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-080-1
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 2, 220 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Efter den självbiografiska romanen Inferno 1897 författade Strindberg på hösten samma år fortsättningen Legender. Den tillkom i Paris och skrevs till största delen på franska. Vid författandet byggde Strindberg på sina anteckningar i Ockulta Dagboken.

Autoren/Hrsg.

Strindberg, August

Leseproben

Den besatte djävulsbesvärjaren

I
Jagad av erinnyerna, fann jag mig slutligen i december månad 1896 fastsurrad i den lilla universitetsstaden L. i Sverige. En sammangyttring av småborgerliga hus omkring en domkyrka, en palatslik universitetsbyggnad och ett bibliotek, bildande en civilisationsoas på den stora sydsvenska slätten.
Jag nödgas beundra den raffinerade klyftighet, som utsett åt mig denna plats till häkte. Ty av »infödingarna» i Skåne är Lunds universitet visserligen mycket värderat, men för en man norrifrån såsom jag utgör det förhållandet, att man ligger här, ett kännemärke på att man kommit på sned och rullat utföre.
Än vidare: för mig, som hunnit långt in på fyrtiotalet och varit gift karl i tjugu år samt vant mig vid ett regelbundet familjeliv, är det en förödmjukelse, en relegation att vara hänvisad till umgänge med studenter, ungkarlar som äro begivna på ett utsvävande källareliv och alla mer eller mindre illa anskrivna hos akademiens faderliga myndigheter för sina oppositionella tänkesätt.
Jämnårig och en gång i tiden kamrat med professorerna, vilka nu ej längre kännas vid mig,
tvingas jag att söka mitt sällskap bland studenterna och sålunda påtaga mig rollen av fiende till de gamla och till samhällskretsarna av stadgat anseende. Nerflyttad, det är just det rätta ordet. Och varför? Därför att jag försmått att underkasta mig sällskapslivets lagar och familjeslaveriet. Som en helig plikt har jag betraktat kampen för vidmakthållandet av min personlighet, sak samma om denna må vara god eller dålig.
Förklarad i akt, illa sedd, förbannad av fäder och mödrar i egenskap av en ungdomens förförare, är jag försatt i en belägenhet som erinrar om orm i myrstack, så mycket mer som jag ej kan lämna staden till följd av penningförlägenhet.
Penningförlägenhet! Det är nu mitt öde sedan tre år tillbaka, och jag kan icke förklara hur det kommer till att alla källor utsinat sedan alla tillgångar blivit uttömda. Tjugufyra teaterpjäser av min hand, nu upplagda i skrubben, och ingen enda spelas mera. Lika många romaner och berättelser, och ingen har gått ut i ny upplaga. Alla försök att upptaga ett lån ha strandat och stranda alltjämt. Sedan jag sålt allt vad jag äger. tvang nöden mig till slut att sälja de brev jag; under årens lopp emottagit, det vill säga andras egendom!
Denna oföränderliga fattigdom förefaller mig så tydligt beroende på någon särskild avsikt, att jag slutligen tager den för god såsom en ingrediens i min syndabot och ej längre söker göra motstånd.
För min egen del såsom fri skriftställare har medellösheten intet att betyda, men vara utan utvägar att sörja för mina barns uppehälle, det är rena vanäran.
Låt gå för vanäran då! Låt gå för skammen! Låt gå för detta helvete, men jag ger inte vika för frestelsen att gälda den falska äran med mitt liv!
Beredd på vad som helst, tömmer jag beslutsamt i bottnen de yttersta bland ytterliga förödmjukelser; och märk nu hur mina försoningslidanden taga vid.
Väluppfostrade ynglingar ur välburgna familjer uppvakta mig en natt med katzenjammerserenad i korridoren. Jag tager emot som någonting välförtjänt, och utan att röra mig.
Jag vill hyra en möblerad lägenhet. Hyresvärdarna säga nej under genomskinliga förevändningar, och avslaget kastas mig mitt i ansiktet. Jag gör besök och blir icke mottagen. Bara småsaker!
Men vad som däremot gisslar min själ är den sublima ironi, som yppar sig i mina unga vänners omedvetna beteende, när de önska inge mig mod genom att hålla lovtal över min litterära bana, »så fruktbar på frigörande idéer» o. s. v.! Och jag som nyligen kastat på avskrädeshögen dessa så kallade idéer, så att bärarna för dessa åsikter nu ha blivit mina motståndare! Jag för krig mot mitt gamla jag, och i det jag bekämpar mina vänner och förutvarande meningsfränder, fäller jag mig själv till marken.
Det är något till bra arrangerat, detta; och som dramatisk författare måste jag beundra den präktiga kompositionen i denna tragikomedi.
I sanning en välgjord scen.
Nu är det emellertid så, att man med hänsyn till hopsnärjningen av gamla och nya åsikter, vilka under detta övergångsskede korsa varandra, icke räknar så noga med en gamling sådan som jag, och man lyssnar icke så värst allvarligt till mina argument, utan frågar mig hellre efter nyheter i idéernas värld.
Jag upplåter för dem förgården till Isis' tempel och förutsäger, att ockultismen är i antågande. Då väsnas man och sablar ned mig, i det man begagnar de vapen som jag själv under tjugu år har smitt emot vantron och mysticismen.
Enär dessa debatter alltid hållas på schweizerier, under omåttligt bruk av druvans safter, undgår man att råka i häftigare dispyter, och jag vänjer mig att endast berätta fakta och reala fall, anläggande masken av en upplyst skeptiker. Det kan visst icke sägas att man har motvilja för allt nytt, tvärtom; men man har blivit konservativ då det gäller det ideal, som man genom strid tillkämpat sig, och är ej hågad att desertera, ännu mindre att avsvärja en tro, som betalats dyrt genom blodsdop. Det tillkommer då mig att slå en spång mellan naturalismen och supranaturalismen genom att förkunna, hurusom den sistnämnda utgör endast en utveckling av den förra.
För detta ändamål uppställer jag problemet att giva en, såsom nyss antytts, naturlig och vetenskaplig lösning på alla oförklarliga företeelser, som ryckt oss inpå livet. Jag klyver itu min personlighet och visar för världen den naturalistiske ockultisten, men vidmakthåller i mitt inre och vårdar brodden till en konfessionslös religion. Ofta vinner den exoteriska rollen överhand; jag hopblandar mina två naturer så att jag kan skratta åt min nyförvärvade tro, vilket gör sitt till att mina teorier kunna insmyga sig hos de mest motspänstiga sinnen.
December månad skrider trögt och fruktansvärt dyster fram under en mörkgrå, rökig himmel. Fastän jag hos Swedenborg vunnit upplysning om arten av mina lidanden, kan jag icke förmå mig till att med ens kröka mig under makternas hand. Min böjelse för att göra invändningar uppreser sig, och jag vill alltjämt förlägga den egentliga orsaken utanför mig och söka den i människors elakhet. Dag och natt angripen av »elektriska strömmar», som hopklämma bröstet och stinga mig i hjärtat, försakar jag min tortyrkammare och besöker värdshus, där jag träffar vänner. Av fruktan för att nyktra till dricker jag utan rast, det enda medlet att få sova om natten. Men avsmak och skamkänsla i förening med den fridlösa oron nödga mig att upphöra därmed, och somliga aftnar går jag på nykterhetsivrarnas kafé, som bär namnet »Blå bandet». Dock, jag blir rädd för det sällskap man där träffar. Blåbleka och utpinade fysionomier, hemska och elaka ögon, och en tystnad, som icke är frid av Gud.
När allt kommer omkring, utgör vinet en välgärning och avhållsamheten en tuktan. Och jag återvänder till det halvnyktra värdshuset utan att där gå utöver måttans gränser, sedan jag straffat mig själv med teaftnar.
Julen är i annalkande, och jag motser barnens fest med en kylig bitterhet, som jag knappast vill hedra med namnet resignation. Sedan sex år tillbaka har jag måst lida allt och är nu beredd på allt.
Ensam, och på ett hotell! Nå, det har ju länge varit min mara, och jag har vant mig därvid. Det ser ut som om allt vad jag avskyr vore mig förbehållet.
Emellertid har en bredare förtrolighet stadgat sig mellan mig och vänkretsen, så att man börjar utgjuta sitt hjärta för mig. Saken är att det under sista månaden har hänt så många saker... Så-å?
Så många ovanliga, oväntade saker...
-  Låt höra!
...