Strindberg Spöksonaten

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-100-6
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 258 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Det börjar vid springbrunnen framför det präktiga stenhuset. Där möter den unge varmhjärtade Studenten den döda Mjölkflickan. När den elaka Gubben Hummel får se det krymper han av skräck i sin rullstol. Ändå lyckas han slå klorna i Studenten och sammanföra honom med den unga Fröken som skymtar genom fönstren i husets första våning. Där bor Översten med sin familj.

Autoren/Hrsg.

Strindberg, August

Leseproben

Vid ridåns uppgång ringes i fjärran från flera kyrkor. Portarna till fasaden äro öppna; en mörkklädd kvinna står orörlig i trappan. Portvakterskan sopar farstun; sedan gnider hon mässingen på porten; därpå vattnar hon lagrarna. I en rullstol vid affischkolonnen sitter Gubben och läser tidningen; han har hvitt hår och skägg samt glasögon. Mjölkflickan in från hörnet med flaskor i ståltrådskorg; hon är sommarklädd, med bruna skor, svarta strumpor och hvit barett. MJÖLKFLICKAN [tar af baretten och hänger på fontänen; torkar svetten från pannan; dricker en dryck ur skopan; tvättar händerna; ordnar sitt hår, speglande sig i vattnet]. [En ångbåtsklocka höres ringa, och basarna från orgeln i en närbelägen kyrka tränga då och då igenom tystnaden.] [Efter ett par minuters tystnad, då flickan slutat sin toalett, kommer studenten in från vänster, osöfd, orakad. Han går rätt på fontänen.]
[Paus.]
  STUDENTEN. Får jag låna skopan? FLICKAN [drar åt sig skopan]. STUDENTEN. Har du inte slutat snart? FLICKAN [ser på honom med fasa]. GUBBEN [för sig]. Hvem är det han talar vid? — Jag ser ingen! — Är han tokig? [Fortfar att betrakta dem med stor förundran.] STUDENTEN. Hvad ser du på? Ser jag så faslig ut? — Ja, jag har inte sofvit i natt, och du tror naturligtvis, att jag varit ute och rumlat... FLICKAN [som förut]. STUDENTEN. Druckit punsch, hva? — Luktar jag punsch? FLICKAN [som förut]. STUDENTEN. Jag är orakad, jag vet det... Gif mig en dryck vatten, flicka, ty jag förtjänar det! [Paus.] Nå! Då måste jag stå och tala om, att jag förbundit sårade och vakat öfver sjuka hela denna natt;   jag var nämligen med om husraset i går kväll... nu vet du det. FLICKAN [sköljer skopan och ger honom en dryck]. STUDENTEN. Tack! FLICKAN [orörlig]. STUDENTEN [långsamt]. Vill du göra mig en stor tjänst? [Paus.] Saken är den, att mina ögon äro inflammerade som du ser, men mina händer ha rört vid sårade och vid lik; jag kan därför icke utan fara komma vid ögonen... Vill du nu ta min rena näsduk, fukta den i friska vattnet och bädda mina arma ögon? — Vill du det? — Vill du vara den barmhärtiga samari- tanskan? FLICKAN [tvekar men gör som han begärt]. STUDENTEN. Tack, min vän!, [Han tar upp sin portmonnä.] FLICKAN [gör en afvisande rörelse.] STUDENTEN. Förlåt min tanklöshet, men jag är yrvaken... *
  GUBBEN [till studenten]. Ursäkta att jag tilltalar, men jag hörde att ni var med om olyckshändelsen i går afton... Jag sitter just och läser om den i bladet... STUDENTEN. Står det redan där? GUBBEN. Ja, alltsammans; och ert porträtt är med, men man beklagar, att man icke fick veta den duktige studentens namn... STUDENTEN [tittar i bladet]. Jaså? Det är jag! Nå! GUBBEN. Hvem var det ni talade vid nyss? STUDENTEN. Såg ni inte det? [Paus.] GUBBEN. Är det näsvist att begära — få veta — ert värderade namn? STUDENTEN. Hvad skall det tjäna till? Jag tycker inte om offentligheten — får man beröm, så följer klander med — konsten att förringa är utvecklad till en sådan höjd — för öfrigt, jag begär ingen lön... GUBBEN. Kanske förmögen?
  STUDENTEN. Inte alls... tvärtom! Jag är utfattig. GUBBEN. Hör nu... jag tycker, jag hört den rösten... jag hade en ungdomsvän, som inte kunde säga fönster, utan alltid sa funster — jag har bara råkat en person med det uttalet och det var han; den andra är ni — är det möjligt, att ni är släkt med grosshandlar Arkenholz. STUDENTEN. Det var min far. GUBBEN. Underliga äro ödets vägar... jag har sett er som litet barn, under särdeles svåra omständigheter... STUDENTEN. Ja, jag lär vara född till världen midt i ett konkursbo... GUBBEN. Alldeles ja! STUDENTEN. Kanske jag får be om namnet? GUBBEN. Jag är direktör Hummel... STUDENTEN. Är det...? Då minns jag...   GUBBEN. Ni har hört mitt namn ofta nämnas i er familj? STUDENTEN. Ja! GUBBEN. Och kanske nämnas med en viss ovilja? STUDENTEN [tiger]. GUBBEN. Jo, jag kan tänka det! — Det sades väl att jag var den som ruinerat er far? — Alla som ruinerat sig på dumma spekulationer, finna sig ruinerade af den de icke förmått lura. [Paus.] Nu är förhållandet, att er far beröfvat mig 17,000 kronor, som utgjorde mina besparingar den gången. STUDENTEN. Det är eget, hur historier kunna berättas på två så motsatta sätt. GUBBEN. Ni tror väl inte, att jag talar osant ? STUDENTEN. Hvad skall jag tro? Min far ljög inte! GUBBEN. Det är så sant, en far ljuger aldrig... men jag är också far, följaktligen... STUDENTEN. Hvart vill ni komma?
  GUBBEN. Jag räddade er far från eländet, och han belönade mig med hela tacksamhetsskuldens förfärliga hat... han lärde sin familj att tala illa om mig. STUDENTEN. Kanske ni gjorde honom otacksam genom att förgifta hjälpen med onödiga förödmjukelser. GUBBEN. All hjälp är förödmjukande, herre. STUDENTEN. Hvad begär ni af mig? GUBBEN. Jag kräfver icke pengarna; men vill ni göra mig små tjänster, så är jag väl betald. Ni ser mig som krympling, några säger, det är mitt eget fel,...