Strindberg Svarta Fanor

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-102-0
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 295 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Det är dagen före julafton. I Babels torn, det stora huset med hiss och elektriskt ljus, sjuder det av oro. Det börjar i förstugan där portvakten får ta del av de senaste bekymren med strömavbrott, falska anklagelser om en tappad handske och en ring.

Autoren/Hrsg.

Strindberg, August

Leseproben

Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl

FÖRSTA KAPITLET
Det skulle bli spökdiné hos professor Stenkåhl, men bara andra klassens uppbåd, ty kraschanerna hade ryckt ut där dagen förut. Chateauvinerna voro  utdruckna och vaktmästaren satte fram de vita, som förlorat etiketten i islåren; rödvinet slogs på  karaffinerna och balchampagnen isades ner i en köldblandning av snö, salpeter och koksalt. Det var enkelt men lysande, när gästerna började samlas. De stodo i trappan med klockan i hand för att icke komma för tidigt, och framför allt för att slippa konversera före dinén. Man levde i en praktisk nationalekonomisk tid och man ville icke slösa med samtalen. Som man icke kände sina blivande bordsgrannar, måste man iakttaga stor försiktighet i valet av ämnen och akta sig att icke säga samma kvickheter åt samma person.
Författaren Falkenström anlände och fann sin vän bokhandlaren Kilo stående med kronometern i vänstra handen.
-- Är ligan också bjuden? frågade han.
-- Nej, det är bara fronden.
-- Är det unga damer med?
-- Några.


Falkenström tog upp sin blykam och for över de gråa tinningarne.
--  Är rostbiffen lös- eller hårdstekt?
--  Den är nog hård och kanske något seg.
Falkenström kom fram med en chokladdosa och lade in övre gommen med de åtta tänderna.
--  Det är eget med den här dosan, sade han; jag gick in i en butik för att köpa en lämplig dosa att ha på  bjudningen. Jag ville naturligtvis inte säga vad den skulle vara till, utan stod och letade i diskmontren.
Butikägaren som var tankeläsare avbröt plötsligen mitt letande:
--  Herrn ska ta en tom chokladdosa, för så har jag gjort; den passar precis, är platt och skrymmer icke i byxfickan.
--  Det var en hund att vara skarptänkt, svarade jag, tackade för rådet och ville gå.
--  Eljes brukar man pastiljdosor, fortfor han, och när man vänder ryggen till, ser det ut som man tog en pastilj eller lade in en pris snus, men man får noga se sig för att inga trymåer finnas i rummet.
--  Jag tackade ännu en gång för de värdefulla upplysningarne och gick! -- Blir det hetsning i kväll, tror du?
--  Ja det blir det väl! En spökdiné utan hetsning är ju intet, svarade förlagsbokhandlaren Kilo.
--  Vad kommer det för folk då?
--  Mister Anjala skall hetsa Wyberg för Kalevala; fröken Paj skall hetsa dig för Tilda K.; Popoffski skall hetsa för Aspasia. Sen är ordet fritt. Greve Max skall läsa efter maten en platonsk dialog
om järtecken, och fröken Aalesund skall sjunga tjugusex Griegare.
--  Det blir muntert det där! Men jag hoppas doktor Borg kommer!
--  Ja han kommer, men han har svurit inte säga ett ord. Han är fruktansvärd när han talar, men han är rysligast när han tiger.
Nu hördes porten slå, och gästerna som stått utposterade på alla fyra trappgångarne satte sig i rörelse på halvtroppar slingrande sig uppåt i trappskruven och in genom tamburdörren.
Salongen mottog de främmande, som alla kände varandra. De tryckte händerna, visade tänder, och damerna kastade sig till varandras bröst. Husets lilla styvdotter välkomnade och frågade om de torkat av sig på fötterna. Hon var den enda som talade, alla andra låtsades säga något som icke hördes, och svarade på frågor som ingen gjort. Man gick omkring och såg på väggarnes tavlor, och när någon uttryckte sin okunnighet om originalet, svarade hela kören på en gång. Det var alltid en Murillo som räddade situationen och blev åskledaren för de starka oväder som här samlats. Man knådade motivet så länge det höll, sedan övergick man till ramen, och när den var utagerad, tog målaren Wyberg fatt i spännramen, ty han fruktade att någon skulle gripa ämnet och tala om pågående tavelutställning, vilken var livsfarlig att röra vid.
Middagen började klockan sju, för då blev man av med gästerna i god tid. Innan soppan kom fram, blev ju tyst som vanligt, och sexton högerhänder syntes rulla brödkulor, så att bordet liknade en ebbstrand med krälande krabbor. Så kom soppan och
nu såg man sexton kranier ligga framstupa, de flesta verkligen dolikocefala, några svarta, andra bruna, några vita och bara som badandes bakdelar. Alla soppätarne tycktes spegla sig i de djupa tallrikarne, eller dölja sina ansikten för att slippa visa själsspeglarne, eller göra tysta böner på varandras ofärd, ty de voro alla fiender och hade endast kommit hit därför att de icke vågade utebli. Prof. Stenkåhl var nämligen en tongivande salong, där man lancerade och störtade, där man kunde bli storhet och där man kunde förlora sin storhet. Nu var soppan slut och sörplandet efterträddes av en hemsk tystnad, då krabborna återigen kröpo fram och knådade deg, än till små runda kulor lika dem man sätter på mörtkrok, än utkavlade långa spolar som man mäskar med. Då lyfte prof. Stenkåhl sitt maderaglas och hälsade gästerna välkomna till bords. Alla händer grepo om glasen, krampaktigt som drunknandes och så blev det tyst igen. Prof. Stenkåhl måste bryta tystnaden och försökte en hetsning.
--  Nåå Anjala, började han, hur han I det i Pojola nu?
Mister Anjala ville nog ge luft åt sin sorg över sitt lands förlorade frihet, men ryssen Popoffski satt där, beredd att avslöja den falske martyren. Han svarade därför undvikande. Men då tog professorn och kastade ut en krok åt ryssen.
--  Popoffski, sade han, känner du 1789 års regeringsform?
Här väntade han en explosion från doktor Borg, något rafflande som skulle sätta liv i konversationen, men doktorn teg, och lagade en köldblandning inom sig, vilken verkade utåt lamslående kvävande.
Popoffski, som var uppfostrad och visste att man vid ett bord skulle undvika kroggräl, lyfte bara sitt glas och bad att få dricka med finnen:
--  Skål Anjala! sade han.
Men Mister Anjala lät sitt glas stå, och lade för sig av fisken.
Nu blev bordet som i Tysta skolan. Man nickade och drack, och drack och nickade, riktigt kinesiskt.
Doktor Borg utmanades nu till hetsning, men han svarade med sin köldblandning, så att gästernas käkar stelnade av frost, och ingen kunde äta med aptit.
Vid steken började dock vinerna verka, och två och två mumlade tillsammans. Det lät som på en begravning.
Revisor K. satt försjunken och beundrade sin hustru, den stora författarinnan; han beundrade allt vad hon sade, men hon frågte mest efter adresser. Och nu satt hon bredvid Lilla Zachris, som kunde allas adresser.
--  Nå, frågade hon Zachris, ni har kommit ut på tyska; vem är det som översätter er? Är det bra gjort?
Den sista frågan var endast pro forma, och Zachris som lade an på Tilda för att få råka den store skådespelaren i hennes salong, svarade bara på den första frågan:
--  Jo, det är fru Mager!
--  Ånej, är det hon. (Fru Tilda låtsades känna henne.) Var är det hon nu bor?
--  Hon bor i Seelendorff utanför Berlin.
--  Hon måste ha flyttat då. Jaså i... hur var det ni sa?
--  I Seelendorff. (Tag du fru Mager, tänkte han,
jag har redan en bättre översättare, som du inte får lukta på.)
--  Seelendorff? Med två e?
--  Med två e!
Fru Tilda skrev upp i sitt minne, så att man såg på ögonlocken hur den tänkta blyertspennan arbetade.
Revisorn njöt av sin hustrus framgång i andanom, ty han förstod att hon skulle ut på...