Tolstoj Kosackerna

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-64822-3
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 383 Seiten

Axel Rudolph (1893-1944) wurde als einziges Kind einer dänischen Mutter und eines schwedischen Vaters in Köln-Nippes geboren. Seine Kriminal- und Abenteuerromane, dessen Themen er aus seinem abenteuerlichen Leben schöpfte und verfremdet in ferne Länder verlegte, spielen in der Arktis, auf den Ölfeldern Venezuelas, auf hoher See, im Himalaya, in den USA, Asien oder den Großstädten Deutschlands und in Dänemark. Seinen Lebensweg kreuzten zahlreiche illustre und bekannte Personen, darunter der Afrika-Sachbuchautor Hermann Freyberg, unter dessen Namen er nach dem Ausschluss aus der Reichsschrifttumskammer - was praktisch ein Berufsverbot bedeutete - weitere Romane veröffentlichte. Rudolph veröffentlichte unter seinem Namen und den Pseudonymen Heinrich Weiler und Richard Erden. Silvester 1943 wurde der Autor verhaftet, weil er - trotz seiner unbeschwerten Literatur - während des zweiten Weltkriegs privat kein Blatt vor den Mund nahm. Dies kostete ihn letztendlich das Leben: Am 18. Juli 1944 stand er vor dem 'Volksgerichtshof' und wurde zum Tode verurteilt. Am 30. Oktober starb er unter dem Fallbeil der Nationalsozialisten im Zuchthaus Brandenburg-Görden. Doch nun werden Axel Rudolph und seine Werke aus der ungebührlichen Vergessenheit zurück in die Gegenwart geholt. Exklusiv für Sie wiederentdeckt: Axel Rudolph, mitreißend wie noch nie zuvor!

Autoren/Hrsg.

Tolstoj, Leo

Weitere Mitwirkende

Wester, Ellen

Leseproben

I.
Kriget har alltid intresserat mig. Men kriget icke i betydelsen av de stora härförarnas kombinationer — min fantasi nekade att följa sådana väldiga akter, jag förstod dem icke; mig intresserade själva det faktiska kriget — mördandet. Jag fann det angelägnare att veta på vad sätt och under inflytande av vilken känsla den ene soldaten dödade den andre, än hur härarna voro uppställda i slagen vid Austerlitz eller Borodino. För mig var den tid längesedan förbi, då jag gick av och an allena i min kammare, fäktade med armarna och inbillade mig vara en hjälte, som i en veva slog ihjäl ett oräkneligt antal människor och för det fick generals rang och odödlig ära. Mig upptog uteslutande frågan: under inflytande av vilken känsla besluter sig en människa att till ingen påtaglig nytta utsätta sig för faror och, vad som är än mera förvånande, döda sina likar? Jag skulle helst velat tro att det sker under inflytande av en rasande vrede; men man kan ju inte gärna tänka sig att alla krigare oavbrutet befinna sig i raseri, och jag måste inrymma plats också för självbevarelsedrift och pliktkänsla. Vad är egentligen tapperhet, denna i alla tider och av alla folk så högt aktade egenskap? Hur kommer det sig att denna goda egenskap i motsats till alla andra goda egenskaper ibland finnes hos lastbara människor? Månne tapperhet endast är en fysisk förmåga att bevara kallblodighet i faran och beundras på samma sätt som ståtlig växt och stark fysik? Kanske man kan kalla hästen tapper, då han, rädd för piskan, modigt kastar sig utför branten och blir krossad; barnet, som av fruktan för agan oförfärat springer in i skogen och förirrar sig; kvinnan, som av fruktan för skammen dödar sitt barn och får lida dödsstraff; mannen, som av fåfänga besluter döda en like och utsätter sig för faran att själv bli dödad? Vid varje fara erbjuder sig ett val. Valet, som göres under inflytande av en ädel eller en låg känsla, är icke det vad som bör kallas tapperhet eller feghet? Sådana voro de frågor och tvivel som sysselsatte mig, och för att få dem lösta hade jag beslutit gripa första tillfälle att vara med om en batalj. Sommaren 184— vistades jag i Kaukasien, i den lilla fästningen N. Den tolfte juli trädde kapten Chlopov in genom den låga dörren till min jordkula. Han var iförd epåletter och bar sabel — det var första gången sedan min ankomst till Kaukasien, som jag såg honom i full uniform. — Jag kommer direkt från översten, sade han till svar på min frågande blick. I morgon rycker vår bataljon ut. — Vart? frågade jag. — Till N. Trupperna samlas där. — Och därifrån skall det väl företas någon rörelse? — Antagligen. — Men vart bär det? Vad tror ni? — Tror? … Jag säger er vad jag vet. I går natt kom en tatar i karriär från generalen — hade med sig order att bataljonen skulle rycka ut och taga med sig proviant för två dagar; men vart, varför, för hur länge, det, lillefar, frågar man inte. Man har fått order att rycka ut och därmed basta. — Men om det skall tagas med proviant för bara två dagar, så kan de väl följaktligen inte hålla trupperna ute längre än så? — A det betyder ingenting … — Vad för slag? utbrast jag förvånad. — Jo jo män. I Dargo ryckte de ut med proviant för en vecka och stannade ute i nära en månad. — Kan jag få följa med er? frågade jag efter en kort paus. — Det kan ni nog, men mitt råd är att ni låter bli. Varför skulle ni ta risken? — Jo, tillåt mig att inte lyda ert råd. I en hel månad har jag dröjt här bara för att få ett tillfälle att vara med om en batalj, och nu vill ni att jag skall låta det gå mig ur händerna. — För all del, kom med om ni så vill. Men säg, vore det ändå inte bättre, att ni stannade kvar? Ni skulle vänta på oss här och roa er med jakt under tiden. Det vore väl utmärkt! sade han i så övertygande ton att förslaget för en minut verkligen föreföll mig vara utmärkt. Icke dess mindre förklarade jag helt bestämt att jag ej på villkor stannade. — Och vad är det ni vill se där? fortsatte kaptenen att övertala mig. Vill ni veta hur det går till i bataljer? Läs då Michajlovski-Danilevskis Krigsbeskrivning, det är en utmärkt bok; där står allt noga beskrivet, både var varenda kår stod och hela bataljernas förlopp. — Men det intresserar mig inte alls, svarade jag. — Kors, vad då? Ni vill visst helt enkelt se hur folk slår ihjäl varann? År 1832 var här också en frivillig, en spanjor tror jag. Han följde med oss på två fälttåg, i någon sorts blå mantel … Och ändå sköt de ihjäl honom. Här gör ni ingen häpen, lillefar. Hur harmligt det än var att kaptenen på det sättet misstydde min avsikt, gjorde jag intet försök att taga honom ur hans tro. — Var han tapper? frågade jag. — Gud vet hurdan han var, men jämt skulle han rida i täten, och var det växlades skott där var han. — Då var han alltså tapper, sade jag. — Nej, hänga sig på objuden är inte att vara tapper. — Vad menar ni med tapper? — Tapper? Tapper? upprepade kaptenen som om det varit första gången han ställts inför en dylik fråga. Tapper är den som sköter sig som han skall, sade han efter någon begrundan. Jag erinrade mig att Plato definierat tapperheten såsom kännedomen om vad man behöver och icke behöver frukta, och trots det generella och oklara i kaptenens definition tyckte jag att skillnaden mellan bådas grundtanke ej var så stor som det kunde förefalla, och att kaptenens definition till och med var riktigare än den grekiske filosofens, ty hade han kunnat uttrycka sig lika väl som Plato, skulle han antagligen ha sagt, att den är tapper som fruktar endast vad som bör fruktas och icke vad som är onödigt att frukta. Jag fick lust att klargöra min tanke för kaptenen. — Ja, sade jag, mig förefaller det att i all fara ligger ett val, och ett val gjort under inflytande av till exempel pliktkänslan är tapperhet, och ett val gjort under inflytande av en låg känsla är feghet. En människa, som av fåfänga eller nyfikenhet eller lidelse riskerar livet, kan man därför omöjligt kalla tapper, och tvärtom, en människa, som under inflytande av en aktningsvärd känsla, av plikt mot familjen eller helt enkelt övertygelse vägrar utsätta sig för fara, kan omöjligt kallas feg. Medan jag talade hade kaptenen sett på mig med ett egendomligt uttryck. — Ja ja, det där kan jag inte disputera med er om, sade han och stoppade sin pipa, men vi har en fänrik här, han tycker om att filosofera. Tala med honom. Han skriver vers också. Först i Kaukasien hade jag blivit närmare bekant med kaptenen, men redan i Ryssland hade jag känt honom. Hans mor, Marja Ivanovna Chlopova, har en liten gård och bor ett par värst från min egendom. Före min avresa till Kaukasien var jag hos henne. Gumman blev helt förtjust över att jag skulle träffa hennes Pasjenka (så kallade hon den gamle grånade kaptenen), skulle kunna berätta honom om hur hon hade det och lämna fram ett paket. Efter att först ha trakterat mig med utmärkt pirog och kall fågel gick Marja Ivanovna in i sin sängkammare och kom tillbaka med en stor, svart amulett, som hängde på ett sidenband av samma färg. — Det är vår heliga moder Förespråkerskan, sade hon, gjorde korstecknet och kysste gudsmodersbilden, varefter hon räckte mig den. Var så vänlig och lämna honom den, lillefar. Ser ni, när han reste till Kappkasien lät jag läsa en mässa och gav löfte att beställa den här gudsmodersbilden, om han förblev oskadd. Och i sjutton år är det nu som Förespråkerskan och helgonen har nådigt bevarat honom. Inte en enda gång har han varit sårad, och tänk ändå sådana krigsbataljer han visst varit med om! När Michajlo — han som har varit med honom där borta — berättade hur han haft det, var det, kan ni tro, så håren reste sig på huvet. Ser ni, allt vad jag vet om honom det är bara genom andra. Han, lilla duvan min, skriver aldrig om fälttågen — han är rädd att skrämma mig. (I Kaukasien fick jag sedan veta, fast ej av kaptenen själv, att han blivit svårt sårad fyra gånger, men det är ju klart, att han aldrig skrev till modern om vare sig blessyrerna eller fälttågen.) — Nu måste han bära den. här heliga bilden på sig, fortsatte hon, jag välsignar honom med den. Den heliga Förespråkerskan skall beskydda honom. Och i krigsbataljerna framför allt måste han alltid bära den på sig. Säg honom, lillefar, att det befaller honom hans mor. Jag lovade att samvetsgrant utföra uppdraget. — Jag vet att ni kommer att tycka om min Pasjenka, fortsatte gumman, han är så präktig så. Tro mig, det går inte ett år, som han inte skickar mig pengar, och Annusjka, dotter min, hjälper han också så snällt. Och alltsammans bara av lönen. Jämt och ständigt, slöt hon med tårar i ögonen, tackar jag Gud för att Han givit mig ett sådant barn. — Skriver han ofta till er? frågade jag. — Nej, inte så ofta just, lillefar. Så där en gång om året. När han skickar pengar, skriver han ibland en rad och ibland inte. Om jag inte skriver till dig, mor lilla, säger han, så betyder det att jag är frisk och sund, men om, det Gud förbjude, något skulle hända, så skriver andra i mitt ställe. Då jag lämnade kaptenen moderns gåva (det var i mitt logi), bad han om omslagspapperet, vek omsorgsfullt ihop det och stoppade det på sig. Jag berättade honom allahanda smådetaljer ur hans mors dagliga liv. Kaptenen teg. Då jag slutat,...