Damicolas / Bergman Jungfrulandet

1. Auflage 2025
ISBN: 978-91-8134-822-4
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 480 Seiten

En avlägsen herrgård, en övergiven källare och två kroppar täckta av ockulta symboler som blivit avrättade mitt i flykten. När inspektör Franseca Monrau anländer till brottsplatsen står det klart att detta är mer än ett vanligt mordfall. Något vilt och uråldrigt har rört sig i skuggorna. Jungfrulandet är en berättelse om mänsklighetens gränser, forntida riter och en plats där tiden slutat existera.

Stefan Damicolas är 61 år har ej fått Nobels litteraturpris än.

Autoren/Hrsg.

Damicolas, Stefan

Bergman, Max

Leseproben

1

UPPRIVNA SJÄLAR

-Hallå! Jag vet att du hör mig!

Rösten är dämpad, metallisk. Från en telefonhögtalare.

Ett svagt ljus sipprar in bakom Fransescas ögonlock. När hon äntligen lyckas öppna dem ser hon en främmande karl, mer naken än påklädd, stå i rummet och räcka henne en telefonlur.

-Till dig, viskar han.

Rösten från luren ljuder igen, högre denna gång.

-Stationen om en halvtimme! Hörde du, Fransesca?

Brådskande!

Fransesca gnuggar knogarna mot sina tinningar. Skallen spränger, munnen är en öken där en kamel dött och börjat ruttna.

Hon rycker åt sig telefonen.

-Jag är bakis, chefen. Har ni inte greppat det? Fortfarande halvpackad. Hur i helsike tror ni att jag…? -Fransesca! Det är inte så att jag ber dig. Jag beordrar dig.

Hon lyfter blicken mot den nakne främlingen som av någon anledning står vid sängkanten i hennes sovrum.

En uppgiven suck pyser ur hennes lungor.

-Okej då. Jag haffar en bulle.

Femton minuter senare sitter hon i passagerarsätet i en vit taxibil och stirrar ut genom ett sidofönster.

Morgonen vecklar ut sig i dämpade nyanser. Solens bleka sken silar genom dimman. Hösten har anlänt.

De passerar Albertaparken där trädens grenar sträcker sig mot himlen och ber till högre makter för att få behålla sin fällande bladskrud.

Fransesca sneglar på taxichauffören. Han ser lika yrvaken ut som hon.

Minnet börjar sakta återvända i korta sekvenser; Puben Gyllene stopet kvällen innan.

Killen hon släpat hem. Hur de hade spelat Yatzy, tömt rödvinsflaskan och öppnat en ny. I nästa sekvens; några kyssar och en erotisk brottningsmatch i sovrummet. Sedan ett tidsglapp och den suddiga, nakna gestalten, med telefonen i sin utsträckta arm. ”” hade han viskat.

Ja, det tror fan det. Om inte killen missat situationen helt så var det hennes lägenhet.

Kommissarie Vinkeljaern sitter redan och väntar i sin bil när taxin svänger upp till entrén till polishuset.

Han ger Fransesca en ursäktande blick då hon sätter sig bredvid honom på passagerarsidan.

-Förlåt om jag väckte dig, men jag ville verkligen ha med dig på det här.

-Äsch, jag var redan vaken, ljuger hon.

-Som du stinker så gissar jag att du var på galej igår. Och rösten från killen som svarade lät som en knarrande dörr i en rivningskåk. Vem var han förresten?

-Fråga inte, svarar Fransesca och tuggar i sig en minttablett mot dålig andedräkt.

Vinkeljaern startar bilen och börjar köra.

De sitter tysta i några minuter innan han åter tar till orda.

-Vi ska till Achelene, några mil utanför stan. Polisen har redan anlänt, larmade av ett vittne som sett något makabert där igår kväll.

Fransesca får genast onda aningar.

Efter ett par mil på motorväg öppnar sig fälten och samhällen ersätts med gårdar.

Vinkeljaern svänger höger till en asfalterad väg, knappt enfilig. Vägen är kantad av en allé med högresta kastanjeträd.

Ett par kilometer längre fram övergår asfalteringen till grusväg. Smal som en bred gångstig slingrar den sig genom en tät lövskog.

Terrängen öppnar sig så småningom i en vildvuxen äng.

En lantgård uppenbarar sig.

Runt ägorna dominerar vidsträckta ödemarker där man endast kan skymta närmaste grannhus.

Centralt på gården står en herrgårdsliknande byggnad. Huset har två flyglar och ligger omgivet av murkna lövträd med en stor gårdsplan som är beströdd av småsten.

Två polisbilar står redan parkerade på grusplanen. Vinkeljaern placerar sin bil mellan dem och stänger av motorn men lämnar blåljuset på.

De kliver ur och möts av tre poliser. En av dem, en

medelålders man, öppnar munnen. Hans blygråa hår och rynkor vittnar om en lång karriär i yrket.

-Kommissarie Vinkeljaern, inspektör Monrau. Så bra att ni kunde komma.

Polismannens bistra ansiktsuttryck säger Fransesca att de påträffat något utöver det vanliga. Detta är mer än bara en vanlig brottsplats.

Gruppen tar i hand, presenterar sig kvickt.

De börjar gå mot en avspärrning som utgör en fyrkant på cirka tre gånger tre meter. Fransesca och Vinkeljaern följer efter en bit bakom.

Det är en råkall morgon och dimman ligger tät över herrgårdens gräsmatta.

Fransesca blickar ut över gården. Den har förmodligen en gång varit en ståtlig plats. Men inte längre. Nu är den en spillra av sin forna prakt och omgärdas av en kuslig stillhet.

Då gruppen närmar sig avspärrningen så blottar sig en urgröpning i marken.

Fransesca rycker till när hon ser ner i den slarvigt grävda graven. Där i jorden ligger två kroppar, utspridda som slängda trasdockor.

De har en bisarr gemenskap. Båda ligger på rygg, deras huvuden lutar åt sidan. De är klädda i slitna, svarta tunikor i tunt linne, som lämnar huden exponerad för den gråbleka himlen.

De är välväxta, säkert en bit över två meter, smidiga och muskulösa, men magra av undernäring och barfota.

De blev skjuta bakifrån, omöjliga att missta för något annat än offer för en kallblodig avrättning, säger polisen och kliver in bakom avspärrningen. Jag får känslan av att individerna har försökt fly, med tanke på omständigheterna. Gärningsmännen verkar ha blivit avbrutna och försvunnit från platsen innan de hunnit täcka över liken.

Fransesca går ner på huk och pekar på en av de sargade kropparna. Hon ser på polismannen med en frågande blick.

Offrets hud är täckt av symboler. De ser ut som gamla ockulta tecken och förvridna mänskliga figurer med horn, intatuerade med någon primitiv teknik. Mönstren slingrar sig över deras halsar, armar och bröst.

-Vad i helvete har hänt här egentligen? frågar hon, utan att få något svar.

En av de döda kropparnas hand är stel i ett krampaktigt grepp om en nyckelknippa. Fingrarna är vita av dödens kyla. Nycklarna dinglar tyst i vinden när Fransesca böjer sig ner för att undersöka närmare.

Hon lutar sig mot den dödes ansikte, vars läppar har glidit en aning isär. Tänderna är vässade och ger intrycket av något vildare, något långt ifrån det civiliserade.

Vinkeljaern ryggar tillbaka, som om han väntar sig att den döde plötsligt ska resa sig.

-Det finns mer därinne, säger en av polismännen och pekar mot huset.

Fransesca vänder huvudet dit och sedan mot himlen. Högt däruppe driver täta regnmoln och det enda som bryter tystnaden är det knarrande ljudet av vinden som får herrgårdens grindar att röra sig svagt.

Vinkeljaern och de tre poliserna är redan på väg över den lilla ängen mot gårdsbyggnaden.

Fransesca tar några snabba steg för att komma ifatt.

De kliver in i huset och genom en mörk hall. Fönster av dammigt glas släpper igenom ett blekt, spöklikt ljus.

Hallen leder till en dörr. En trappa till undervåningen avger en svag doft av lavendel, möjligen använd för att försöka dölja en värre lukt.

Den gamla trappan knarrar när de går ner mot källaren.

Tre meter från det sista trappsteget finns en rostig gallerdörr, vars gångjärn gnisslar i ett klagande skri när den öppnas.

En grov kätting och ett hänglås ligger på golvet bredvid. Polisen för in en av nycklarna från knippan som han tagit från den ena kroppen. Den visar sig passa perfekt i låset.

Ficklampornas strålar sveper över källarens väggar, bestående av grovt huggen sten, fuktig och kall.

Den har mörka ådror av mossa som sträcker sig längs fogarna. Några svarta, sotiga oljelampor hänger från grova järnkrokar i takbjälkarna.

Vid ena väggen är två enkla träbritsar med tunna halmmadrasser uppställda, kanterna sönderfransade av tid och möjligen råttor.

Ett rostigt kärl är placerat i ena hörnet, avsett för fångarnas behov. Lukten är kvävande. En blandning av instängd kroppslukt och exkrement. Lavendeln har säkert använts i ett...