Damicolas / Bergman Spyflugans år

Den tredje ultimata utgåvan
1. Auflage 2022
ISBN: 978-91-8057-881-3
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 478 Seiten

Från ett ungdomligt och naivt infall i tonåren föddes ett första utkast till Spyflugans år. Allt föll i glömska och livet gick vidare. Men så en grå och kulen morgon många år senare hittade Max en lunta papper i en byrålåda. Utkastet till boken. En del av texten var mycket bättre än de kunnat ana. De bestämde sig för att avsluta det de en gång påbörjat.Tre år senare var romanen klar och trycktes upp i två olika utgåvor som gavs ut till en testpanel. Efter att ha anammat synpunkter, både ris och ros, så stod den tredje och ultimata utgåvan klar. Den har de nu bestämt sig för att exponera till en bredare publik.

Stefan Damicolas är född i Liberia. Han pappa är från Grekland och mamman svenska. Under uppväxtåren i stockholms utkanter ingick han i en musikgrupp tillsammans med Max Bergman. De båda upptäckte tidigt att de hade ett gemensamt kreativt och konstnärligt intresse. Förutom musiken som var deras huvudsyssla så gjorde de många andra projekt ihop som att teckna, göra radioprogram och skriva korta noveller. Skrivandet har tagit en allt större plats i och med skapandet av deras första roman, Spyflugans år.

Autoren/Hrsg.

Damicolas, Stefan

Bergman, Max

Leseproben

KAPITEL 1
BONIFASIUS
Två föremål föll ner från himlen. Ett av dem liknade en stor sten och projicerade ett vitt streck på himlavalvet som böjde sig i en båge mot Klotet. Föremålet störtade målmedvetet ner och stoppades först när det träffade klotskorpan och ett ljussken uppstod som kunde ses från flera kilometers avstånd. Det andra föremålet befriade sig från ett moln fyrtiotre dagar senare. Det förvandlades till en snöflinga och dalade ner från skyn tillsammans med miljontals andra iskristaller över klotets vidsträckta landmassor och hav. Snöflingan virvlade i en elegant dans över den stora världsdelen Monocromia, där bergskedjorna ringlade som spritsad potatismos runt fälten som bredde ut sig över kontinenten. Färden bar över samhällen och trädgårdar tills den seglade ner mot en stad. En stad med gator och broar likt ett plockepinn. Den snuddade hustaken och dalade ner mot gatorna som snirklade sig i långa labyrinter mellan husfasaderna. Över Albertaparken med sina nakna träd där den gjorde en liten piruett, dök ner mot de irrande människorna på trottoarerna och landade på en herres uppfällda rockslag. Mannen flydde in genom en port. Kylan bet i hans skinn. Höstens ovanligt varma temperatur betalade nu vintern tillbaka med ett iskallt snöoväder. Den ansträngda andhämtningen syntes som rök ur hans näsborrar och de tjocka ögonbrynen var vita av frost. Snöflingorna som samlats på rockslaget hade lätt kunnat förväxlats med mjällflagor, eller så var det tvärtom. Mannen fick brottas med vinden för att stänga den massiva ekporten efter sig. Han hade nu nått sitt mål. Ben Dofher-institutet med sin praktfulla fasad reste sig högt mot skyn i stadens finanskvarter. Rocken krängdes av och placerades i armvecket under hans plaskande steg mot hisshallen. Den darrande handen tryckte på en knapp som skulle föra honom till byggnadens nionde våning. Hissen skrek och gnällde på sin väg upp och då han steg ur på det valda våningsplanet möttes han av avspärrningsband och varningstejp. Hela våningen verkade avspärrad. På en av dörrarna satt en liten skylt med hans namn. Han gick raskt fram, slet bort tejpen och tryckte försiktigt ner handtaget. De tunna tygskorna gav blöta avtryck på trägolvet då han rörde sig mot skrivbordet. I steget hängde han av sig rocken och sjönk ner i kontorsstolen med ett pysande ljud. Kontoret var en enda röra. Högar med papper här och där. Hela rummet utstrålade panik. Han gjorde en kvick observation av omgivningen: Mörkt och tyst. Inte en själ i närheten. Varken väktare eller polis. Det förbryllade honom en aning. Hans ansikte vreds ihop i en koncentrerad grimas då han tände en cigarett med ena handen och fingrade med kodlåset till skrivbordslådan med den andra. Glöden från cigaretten skapade spöklika, fladdrande skuggor längs väggarna då han drog ett par djupa halsbloss. Röken i lungorna skänkte mannen ett tillfälligt lugn. Han puffade ut några rökmoln och började sedan att rota runt i lådan. Bingo! En dokumentmapp pressade ner innanför byxlinningen. Denna dyrgrip skulle avgöra hans framtida öde. Lösa pappersblad fladdrade omkring i rummet då han reste sig och gick mot dörren. Han stegade ut ur arbetsrummet och svaldes av korridorens mörker. Mannen lystrade till namnet Bonifasius Bolonka. Han var en alldaglig herre i övre medelåldern. Varken särskilt lång eller kort. Längst upp på hans lönnfeta kropp satt ett ovalt ansikte med ett decimeterlångt, gråsvart skägg inunder. Ögonen var bruna och gav ett empatiskt intryck. Han hade ett gott humör och var för det mesta glad men det syntes tydligt att någonting plågade honom nu. Den flackande blicken avslöjade en man på gränsen till panik. Då han tryckt på hissknappen ett flertal gånger, som om han kunde skynda på den, så lade han märke till något besynnerligt. Ett av kontorsrummens dörrar stod på glänt och spillde ut ett svagt ljussken i gången. Han tvekade ett ögonblick innan han gick tillbaka och kikade in. Rummet var utrensat sånär som på ett bord och en skrivbordsstol. I samma stund som hans ögon började vänja sig vid mörkret så trädde en fasansfull syn fram. Där, i stolen satt en gestalt. Varelsen stirrade mot honom med en ihålig blick. Det gråbleka ansiktet var uppsvullet. Ögonen var uppspärrade av förvåning och munöppningen ett gapande hål. Ett gulvitt lödder hade strömmat ur munnen och underläppen hängde under hakan så att tänderna i underkäken var blottade. Det förvridna ansiktsuttrycket vittnade om en förskräckelse i individens sista andetag. Bonifasius vacklade några steg tillbaka på ben som knappt bar. Tog sig samman och stapplade tillbaka till hissen. Fyra och en halv minut senare pressade han upp porten och begav sig ut ur Ben Dofher-byggnaden. Ut i den iskalla vindens tjutande sång. Fortfarande uppjagad. Innanför fårskinnsrocken omfamnade han dokumentmappen krampaktigt. En svart katt hörde honom spotta tre gånger då den passerade hans färdväg. För otur var det minsta Bonifasius behövde denna dag. Med raska kliv riktade han stegen mot närmaste brevlåda som låg ett stenkast därifrån. Kölden höll honom i ett strypkoppel. Då han nått sitt mål och tvingat ner det vadderade kuvertet i brevlådan dröjde han kvar. Han ville med egna ögon se postmannen tömma lådan. Inget fick lämnas åt slumpen. Tiden gick onödigt sakta. Vinden klagade och ylade runt husknutarna. Snön och snoret skapade små stalaktiter i hans skägg och det stack i halsen varje gång han andades in men Bonifasius var en man av segt virke. Han fortsatte att vänta. Minuterna blev till en timme. Näsan var röd som ett stoppljus då han äntligen såg brevtransportören komma körande i sin bil. Fordonet körde in i en snövall vid trottoaren varpå postmannen pulsade ut i nysnön och satte igång att tömma lådan. Karln verkade inte ha ätit druvsocker precis. För det gick väldigt långsamt. Postmannen blängde surt. Tog lite extra tid på sig. Säkert bara för att irritera. Detta klargjordes då han gav Bonifasius en obscen gest, för att sedan lomma tillbaka till bilen och köra iväg. Bonifasius andades ut lättad men ändå ofri från sin gnagande oro. Syrups stadssilhuett försvann bakom en kulle i backspegeln. Bonifasius pressade ner gaspedalen så hårt att högerfoten nästintill domnade. Bilden av kollegan Ister Bulks förvridna gestalt på kontoret hade bränts fast i hans hjärna och hjärtat slog fortfarande hårt i bröstet. Framför vindrutan krökte sig vägen. Han svängde ut mot påfarten till motorvägen med rusande vindrutetorkare som knappt kunde stå emot det vita bombardemanget. Vid påfarten hade han registrerat en svart Luxwagen. Den hade följt honom nästan hela vägen från finanskvarteren. Någon skuggade honom eller så var det bara hjärnspöken. Men han tänkte inte chansa. Med båda händerna på ratten axade han upp och körde djärvt om en långtradare som slirade omkring i snön. Därefter svängde han snabbt av vid avfart 146 mot Rozenblatt. Han pustade ut, sträckte sig efter ett cigarettpaket som låg på passagerarstolen. Tände hastigt en glödande pinne som han pressade in mellan sina nariga läppar. Då cigaretten efter en stund blivit en fimp svängde han in på en mindre väg som skulle leda honom till sitt hem. Det tog tio minuter att köra uppför den smala serpentinvägen och när den krökte sig såg han radhuset närma sig. Han körde upp på garageuppfarten och bilen gav ifrån sig ett gnisslande ljud som skar genom ben och märg. Ljudet gav honom en betingande reflex. Bromsarna borde ha bytts efter bilbesiktningen redan för ett år sedan. Han satt kvar i bilen en stund. Stirrade utan fokus. Utan tankeprocess. Skallen var tom som en flaska bubbel på nyårsdagen. Stillheten avbröts av en kraftig duns...