Duncan Mitt liv

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-65661-7
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 268 Seiten

När Isadora Duncan tog av sig sina skor på dansgolvet startade hon en 'Duncan-feber' i Europa. Duncan var en pionjär inom dansen, och var en av de första att överge den klassiska baletten och låta rörelserna anpassas till kroppen. Hon var en förkämpe för kvinnors rättigheter och levde som hon lärde: fritt och ständigt på resande fot. Isadora hade förhållande med ett antal berömda män och blev en framgångsrik och älskad konstnär. Hennes liv blev färgstarkt, men tragiskt. Hennes två barn dog i en drunkningsolycka i Seine och hennes make, poeten Sergej Jesenin, begick självmord. I Mitt liv berättar dansösen med egna ord om sitt liv, sin konst och sina kärlekar. I originalöversättning av Märta Lindqvist Isadora Duncan (1877-1927) var en amerikansk dansös som sägs ha uppfunnit den moderna dansen. Hon levde i USA, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien och Sovjetunionen och var en förebild för många genom sitt frigjorda liv.

Autoren/Hrsg.

Duncan, Isadora

Weitere Mitwirkende

Lindqvist, Märta

Leseproben

Inledning
Jag måste bekänna, att jag fylldes med fasa vid första förslaget att skriva denna bok. Inte för att inte mitt liv varit intressantare än någon roman och mer äventyrligt än något filmdrama, men att skriva den — det var knuten. Det har kostat mig åratals kamp, strängt arbete och forskningar för att lära mig att utföra en enda enkel rörelse, och jag vet tillräckligt mycket om konsten att skriva för att inse, att det skulle kosta mig precis lika många år av koncentrerade ansträngningar för att kunna åstadkomma en enda enkel, vacker mening. Ingenting tycks egentligen existera annat än i inbillningen, och allt det underbara som tilldragit sig med mig kan måhända förlora hela sin bouquet, därför att jag icke är i besittning av en Cervantes’ eller ens en Casanovas penna. Och en annan sak. Hur kan man skriva ned sanningen om sig själv? Veta vi den ens? Våra vänner ha sin egen syn på oss, ens älskade har det och vi själva ha det, likaså våra fiender — och alla dessa ha var och en sin uppfattning om oss. Jag är grundligt underkunnig härom, ty jag har till frukostkaffet inmundigat tidningsrecensioner, som förklarat, att jag var skön som en gudinna, och att jag var ett snille, och knappast hade jag hunnit le ett belåtet leende åt detta, förrän jag tog upp nästa tidning och underrättades om att jag saknade talang, var fult byggd och en häxtyp alltigenom. Jag slutade snart upp att läsa kritiker över min verksamhet. Jag kunde ju ej fordra, att jag bara skulle få läsa de förmånliga, och de andra voro alltför nedslående och till självmord frestande. En berlinkritiker förföljde mig med förolämpningar — han sade bland annat, att jag var djupt omusikalisk. En dag skrev jag och bad honom komma till mig, för att jag skulle kunna övertyga honom om hans misstag. Han kom, och medan han satt där på andra sidan tebordet, höll jag i en och en halv timme en föreläsning för honom om mina teorier angående den ur musiken framskapade synliga rörelsen. Jag märkte, att han föreföll ganska oberörd, och man kan föreställa sig mina känslor, när han ur fickan tog fram en hörlur och upplyste mig om, att han var totalt döv och nätt och jämnt med lurens hjälp kunde höra orkestern, när han satt på främsta raden. Detta var alltså den man, vilkens åsikter om mig hållit mig sömnlös om nätterna. Om alltså alla se olika varelser i en själv, huru skall man då själv kunna hos sig finna ytterligare en personlighet, varom denna bok skulle handla? Skall det bli Den kyska Madonnan eller Messalina eller Magdalena eller Blåstrumpan? Var skall jag finna kvinnan i alla dessa upplevelser? Mig förefaller det, som om där ej funnes en men hundra — och min själ stiger mot höjden ovan dem alla, icke på allvar berörd av någon bland dem. Vilken man eller kvinna som helst, som vill nedskriva sanningen om sitt liv, skulle kunna skriva ett storartat arbete. Men ingen har vågat skriva sanningen om sitt liv. Jean-Jacques Rousseau gjorde detta stora offer åt mänskligheten — han avslöjade sin själ, sina innersta gärningar och tankar. Resultatet blev också en storartad bok. Walt Whitman skänkte Amerika sanningen om sig själv. Till en tid var denna bok förbjuden som »omoralisk», ett uttryck, som nu förefaller oss absurt. Ingen kvinna har någonsin nedskrivit hela sanningen om sitt liv. Berömda kvinnors självbiografier utgöra uppräkningar av yttre händelser, smådetaljer och anekdoter, som icke framlägga deras verkliga tillvaro. Inför glädjens och smärtans stora ögonblick bevara de en sällsam tystlåtenhet. Min konst är ett bemödande att uttrycka sanningen om mitt eget jag i gester och rörelser. Det har kostat mig långa år att finna så mycket som en enda absolut sann rörelse. Ord ha en helt annan innebörd. Inför den publik, som trängts på mina föreställningar, har jag aldrig känt någon tvekan. Jag har skänkt den min själs hemligaste impulser. Från första början är det mitt liv jag dansat. Som barn uttryckte jag i dansen det växandes spontana glädje, som ung flicka glädjens övergående i fruktan inför första medvetandet om sorgens underström, livets obarmhärtiga grymhet och förkrossande framfart. Ingenting är mera avlägset från den faktiska sanningen om en människa än hjälten och hjältinnan i ett filmskådespel eller en roman. Rikt begåvade med alla dygder, skulle de omöjligt kunna begå en orätt handling. Alla sämre egenskaper tillhöra boven eller den »dåliga kvinnan», fast vi i verkligheten ju veta, att ingen är vare sig god eller dålig. Vi kanske inte alla bryta mot de tio buden, men vi äro sannerligen alla i stånd därtill. Inom oss lurar lagbrytaren i gemen, färdig att rusa fram vid första tillfälle. Goda människor äro i själva verket helt enkelt de, som antingen inte varit med om tillräckligt många frestelser, därför att de leva i ett vegetativt tillstånd, eller också sådana som ha sina syften och strävanden så koncentrerade i en viss riktning, att de aldrig få tid att kasta en blick omkring sig. Man har ibland frågat mig, om jag sätter kärleken före konsten, och jag har då alltid svarat, att jag ej kan skilja dem åt, ty konstnären är den ende som kan älska, han ensam har den rena synen på kärleken, och kärlek är anblicken av själen, när den tillstädjes att skåda odödlig skönhet. En av de underbaraste personligheter i vår tid är måhända Gabriele d’Annunzio, och dock är han liten till växten och kan knappast kallas vacker, annat än då hans ansikte strålar upp. Men när han talar med någon han älskar, förvandlas han till Foibos Apollons bild, och han har tillvunnit sig kärlek av några bland vår tids största och skönaste kvinnor. När d’Annunzio älskar en kvinna, lyfter han hennes själ från jorden till den gudomliga rymd, där Beatrice rör sig och lyser. Han förvandlar i tur och ordning varje kvinna till en del med det gudomliga väsendet, han lyfter henne mot höjden, tills hon verkligen tror sig vara den Beatrice, om vilken Dante sjungit i odödliga strofer. Det var en tid i Paris, när d’Annunziokulten stigit till en sådan höjd, att han var föremål för alla de förnämsta skönheternas kärlek. Över varje sin gunstling kastade han i tur och ordning en skimrande slöja, hon lyftes över vanliga dödligas huvuden och vandrade fram omgiven av en sällsam strålglans. Men när skaldens nyck var förbi, försvann slöjan, strålglansen slocknade, och kvinnan blev jordiskt stoft på nytt. Själv visste hon ej vad som hänt henne, men hon var medveten om att plötsligt ha kommit ned till jorden igen, och när hon blickade tillbaka på sin egen förvandling under den tid då d’Annunzio tillbad henne, insåg hon, att hon i hela sitt liv aldrig mer skulle möta denna kärlekens ande. Hon begrät sitt öde och blev mer och mer övergiven, så att människor, när de sågo henne, kunde säga: »Hur kunde d’Annunzio älska denna alldagliga, rödögda kvinna?» En så stor älskare var Gabriele d’Annunzio, att han för ett ögonblick kunde förvandla vanligt dödligt stoff till likhet med himmelskt väsende. Endast en kvinna i hans liv kunde uthärda detta prov. Hon var Beatrices inkarnation, och över henne behövde icke d’Annunzio kasta någon slöja. Jag har alltid trott, att Eleonora Duse var Dantes egen Beatrice reinkarnerad i vår tid, och för henne kunde d’Annunzio endast falla på knä i tillbedjan, något som var hans livs enastående och lycksaliga erfarenhet. I alla andra kvinnor fann han det material, som han själv överförde, endast Eleonora stod över honom och uppenbarade för honom den gudomliga inspirationen. Vad människor veta föga om det subtila smickrets makt! Att höra sig själv lovprisas på det förtrollande sätt, som är d’Annunzio eget, liknar, skulle jag föreställa mig, Evas upplevelse, när hon hörde ormens stämma i paradiset. d’Annunzio kan få vilken kvinna som helst att känna sig som om hon vore alltets medelpunkt. Jag minns en underbar promenad med honom i le Forêt. Vi stannade på vägen, och det blev tyst. Då utropade d’Annunzio: Å, Isadora, bara dig kan man vara ensam med ute i naturen. Alla andra kvinnor fördärva landskapets skönhet, du ensam blir en del av den. (Skulle någon kvinna kunna förbli likgiltig inför en sådan hyllning?) Du är en del av träden, himlen, du är gudinnan, som härskar över naturen. När jag ligger här på min säng på Hotel Negresco1, försöker jag analysera det fenomen som kallas minnet. Jag känner söderns solvärme. Jag hör barnens röster, där de leka i parken i närheten. Jag känner min egen kroppsvärme. Jag ser ned på mina bara ben och sträcker ut dem. Mitt brösts mjukhet och mjukheten hos mina armar, som aldrig vila stilla utan ständigt röra sig i lena vågrörelser, känner jag, och jag kommer att tänka på att i tolv år har jag nu varit trött, har detta bröst inneslutit en oavlåtlig värk, ha dessa mina händer varit märkta av sorg, och ha dessa mina ögon i min ensamhet sällan varit torra. Mina tårar ha flödat i tolv år alltsedan den dagen, då jag, vilande på en annan bädd, plötsligt väcktes av ett stort anskri och när jag vände mig om fick se L., som verkade sårad människa: Barnen ha omkommit. Jag minns, att en underlig stillhet kom över mig, att jag kände något bränna i halsen, som om jag sväljt glödande kol. Men jag förstod ingenting. Jag talade mycket milt till honom, jag försökte lugna honom, jag sade honom, att detta inte kunde vara sant. Då kommo andra människor till, men jag kunde inte fatta, vad som hänt. Så inträdde en svartskäggig herre — man sade mig, att han var läkare. Det är inte sant,...