Lindström Bergets dotter

1. Auflage 2022
ISBN: 978-91-8057-290-3
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 1, 400 Seiten

Reihe: Bergets dotter

Smeera, en ung kvinna av östanfolket, växer upp som arvtagerska till makten. När hennes by hotas av anfall, beordras Smeera att ge sig av för att skydda sin blodslinje. I stället för att göra det hon är bäst på - att strida, måste hon fly mot sin egen vilja. Ensam och under täckmantel ger hon sig av in i skogsfolkets rike. Ynglingen Iras och hans folk har drabbats av en skoningslös torka. De svältande människornas enda chans till överlevnad är att inta östanfolkets by. Under sammandrabbningen dödar Iras en av Smeeras nära och tvingas ta sin tillflykt ut i den mörka skogen. Åtskild från varenda själ han känner rör han steg för steg närmare Smeera. Bergets dotter är den första delen i fantasyserien om Smeera.

Anneli Lindström är född 1978 och har arbetat som lärare i drygt 20 år. Hon brinner för att få barn och unga att läsa och för ett antal år sedan väcktes idén om att skriva en egen bok. Tillsammans med sin dotter har hon nu skrivit sin debutbok, som är första delen i en fantasyserie för unga vuxna.

Autoren/Hrsg.

Lindström, Anneli

Lindström, Malin

Leseproben

1
Morgonens första solstrålar trängde in i stugan och kittlade Smeeras ansikte. Skenet föll på den ljusa hyn och de mörka markerade ögonbrynen. Smeera sträckte på sig och öppnade sina mossgröna ögon. Fårskinnsfällarna hon låg på var så varma att hon sparkade av sig yllefilten och kände den svala luften mot sina bara ben. Ljuset som studsade på de tjocka timmerväggarna gjorde stugan ännu mer hemtrevlig. Ona, Smeeras mamma, stod en bit bort och flätade sitt långa hår. Hon gjorde en kringla av flätan och fäste den med en tjock guldnål. Smeera såg på sin mamma och tänkte på den dag hon själv skulle ta över rollen som ledare över östanfolket. Så länge östanfolket hade funnits hade de haft kvinnor vid makten. Smeera var född till arvtagerska. Östanfolket hade levt i frid vid foten av berget i flera generationer. Men för många vintrar sedan, när Smeera var nyfödd, blev deras by attackerad. Utan förvarning hade östanfolket stormats av män i läderrustningar. Var de kom ifrån visste ingen, men de hade varit på jakt efter kvinnorna i byn. Trots att östanfolket inte varit i krig på länge, var deras kvinnor kända, nästintill mytomspunna, för sina stridskonster. Smeera hade fått händelsen återberättad för sig så många gånger att hon kände till allt i detalj. Hur männen i rustning smugit sig in och slagit de sovande kvinnorna medvetslösa för att kunna kidnappa dem. Om kaoset som uppstod när östanfolket upptäckte vad som pågick. Hur hennes egen far offrat sitt liv för att rädda henne som liten flicka från att bli kidnappad. Smeera bad ofta sin mamma att berätta om just det. Ona berättade, varje gång med tårarna brännande bakom ögonlocken. Med svart blick beskrev hon alltid hur hon med sin dolk skurit halsen av mannen som dräpte hennes make och hur hon sedan i ursinne fått sitt folk att döda varenda fiende de kunde komma åt. En av motståndarna hade sluppit undan och fått med sig en av östanfolkets kvinnor. De söktes under lång tid därefter, men förgäves. Kvinnan återfanns aldrig. Smeera hade fått höra hur de döda männen i läderrustningar sprättades upp från naveln till hakan, och pålades upp runt byn för att avskräcka eventuella eftertrupper. Den enda från östanfolket som dött den natten var Smeeras far. Han hade gjort det för hennes skull. Att veta det smärtade henne, men gav också Smeera en stark övertygelse om att hon skulle göra allt för att bli en lika god ledare som sin mor – bestämd men godhjärtad. Kort efter anfallet den vintern hade det bestämts att Smeera skulle leva som flicka i hemlighet, och uppfostras som pojke utåt sett. Om det var så att något annat folk visste att Smeera var arvtagerska till makten var det viktigt att ge henne en annan identitet. Smeeras förmödrar hade varit ledare över östanfolket i generation efter generation och det fanns legender om de kvinnor som var hennes föregångare. Vissa pratade till och med om att de behärskade magi. Smeera själv hade dock inte sett något som tydde på detta. Så fort Smeera hade blivit stor nog fick hon hjälpa till som lärling i smedjan bland pojkarna i hennes ålder. Där jobbade också hennes storebror Valente. Han var den snällaste människa Smeera kände. Hans bärnstensfärgade ögon log alltid mot henne. Han var fyra vintrar äldre och folket i byn sa att han var en kopia av sin far, förutom hårfärgen. Valentes mörkbruna lockar hade han ärvt från sin mor medan Smeeras guldglänsande hår kom från faderns sida. Smeera var kortklippt likt pojkarna i byn, och visste man inte vem hon var hade man inte anat att hon var flicka. Men när pojkarnas arbete i smedjan var slut för dagen och de fick tid att leka och bada i ån, då började nästa pass för Smeera. Tillsammans med sin moster gick hon i väg för att träna sig i vapenkamp. Hallie, Smeeras moster, var en ytterst skicklig krigare. Även om östanfolket var ett fredligt folk, var det en självklarhet att uppfostra alla döttrar i stridskonst. Att kunna försvara sig mot anfallare var det som tryggade deras framtid. – Sänk armen du håller dolken i så får du mer kraft i hugget, uppmanade Hallie. Smeera följde instruktionerna och högg dolken i bröstet på den första halmdockan. Med ett snabbt ryck drog hon ut vapnet för att i ögonblicket därpå sätta den mellan ögonen på nästa halmoffer. Smeera tittade upp och torkade bort svetten som pärlade sig i pannan. – Snälla moster, kan vi träna med slangbellan idag? Hallie skrattade. – Smeera, du är bättre på slangbellan än vad jag är. Jag vet inte vad jag skulle kunna lära dig mer. När du till och med träffar kastanjerna på andra sidan ån har jag inte längre någon utmaning till dig. – Jag kan väl få skjuta pilkulorna idag? Jag har väntat så länge på att prova dem. Jag är säker på att jag kan hantera dem. Hallie funderade. Smeera var, trots sin unga ålder, den skickligaste att hantera en slangbella som hon någonsin sett. Men om man inte använde pilkulorna rätt så kunde de vara livsfarliga för den som sköt. Pilkulorna hade Smeera fått av Valente hennes senaste årsdag. Det var många fullmånar sedan. Valente hade smitt kulorna själv med hjälp av mäster Erwin. De var stora som hasselnötter med ett utstick av en sylvass pil. Nu för tiden var det inte många som kunde konsten att skjuta med pilkulor. Östanfolkets kvinnor hade nästintill övergett slangbellorna för mer effektiva vapen, men för Smeeras del var det det vapen hon helst använde. – Låt gå, svarade Hallie till sist. Hon pausade och petade bort smuts med dolkspetsen under nageln. Hon tittade allvarligt på Smeera. – Men det kräver din fulla koncentration och inget får gå fel när du släpper i väg skottet. Smeera nickade och strök bort en gyllene hårtest från ansiktet. Hon stack ner handen i påsen av harpäls och tog upp kulorna som hon hade haft i sitt bälte sedan hon fick dem. Hallie ställde sig tätt bakom Smeera och viskade instruktioner i hennes öra. Smeera andades knappt märkbart och lät skottet fara i väg. Det ven genom luften. – Bra! Helt rätt! Pilkulan träffade i trädstammen just där hon hade siktat. Smeera sprang i väg för att ta loss den, men den var till mer än hälften inborrad i barken. – Vi får be mäster Erwin om en tång om du inte ska förlora alla dina kulor, skrattade Hallie. Smeera fortsatte att öva med stor iver och när den sista pilkulan skulle skjutas, bad hennes moster att hon skulle sikta på det nedfallna trädet på andra sidan ån. Det var långt bort, riktigt långt. Med stenkulorna hade det varit en barnlek men pilkulorna krävde större precision och Smeera kände ett styng av nervositet. Hon höjde sitt vapen, fokuserade blicken och siktade på den kala stammen. En liten darrning i handen fick skottet att gå i väg ett ögonblick tidigare än vad Smeera räknat med. Det syntes genast att kulan gick i en helt annan vinkel och drog snett till vänster. Det prasslade till när den slog in i buskaget på andra sidan bäcken. En väsning hördes och i samma sekund for något i väg ur buskarna. Det rörde sig snabbt in i skogen och Smeera såg med uppspärrade ögon på sin moster. – Det där var inte ett djur. Kom, vi måste tillbaka! Hallie plockade snabbt upp deras vapen och förde Smeera framför sig tillbaka till byn. *** Den kvällen kallades det till stormöte i byn. Hallie var säker på vad de hade sett – främmande människor. Östanfolket levde i stort sett isolerat. De var mestadels självförsörjande och levde så pass otillgängligt att besökare eller handelsmän var ytterst ovanliga. Att någon hade tagit sig till dem, över bergsryggen eller genom de enorma skogarna och klättrat ner genom den snåriga dalgången, var förmodligen inte ett gott tecken. Att främlingen dessutom gömde sig i stället för att ge sig tillkänna stärkte teorin att det var någon som kom med ont uppsåt. Hallie satte sig på en av...