Thackeray Fåfängans marknad - Band 1

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-59436-0
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 492 Seiten

Denna berättelse från 1800-talets England bjuder på allt man önska sig av en modern klassiker: två unga kvinnor med intresse för samma man, en sträng och färgrik tidsbild och en berättare på skarpaste humör. Amalia växer upp i en välbärgad och beskyddande familj. Hon underkastar sig konventionerna medan hennes vän Rebecka är medellös och tvingas lita på sin list och hänsynslöshet. Deras väg kantas av olyckor och vågspel och de tvingas att ta de chanser som finns i det brutala samhälle de lever i. Där härskar en uppsluppen kommers driven av girighet och materialistiska begär som tillsammans med napoleontidens storpolitiska inverkningar sliter genom huvudpersonernas öden. Thackerays berättare antar rollen som presentatör och observatör tillsammans med läsaren - med en blick både för det stora dramat i varje människoöde och drivkrafter som leder och missleder dem. När Charlotte Brontë dedikerade sin roman Jane Eyre till den beundrade Thackeray så var det inte minst för hans satir över det exploaterande och patriarkala samhället i Fåfängans marknad. I originalöversättning av Carl Johan Backman William Makepeace Thackeray (1811-1863) var en av sin tids främsta författare och skildrare av sin tid. Med skarp satir i den anglosaxiska traditionen genomskådade han det viktorianska samhället och dess marknad av människor och varor samtidigt som han undgår att moralisera över dess invånare. Han är mest känd för Vanity fair som blivit en klassiker, men också berättelsen om äventyraren Barry Lyndon, som filmatiserats med stor framgång. No. 14 på tidningen The Guardians lista över de bästa engelskspråkiga böckerna någonsin.

Autoren/Hrsg.

Thackeray, William

Weitere Mitwirkende

Backman, Carl Johan

Leseproben

Första kapitlet.
Chiswick Mall. Medan det närvarande århundradet ännu var i sin första ungdom, for, på en solljus junimorgon, en stor familjevagn, dragen i sakta lunk av två feta hästar i lysande seltyg och körd av en fet kusk i trekantig hatt och peruk, upp till den stora gallerporten till miss Pinkertons uppfostringsanstalt för unga damer. En svart betjänt, som vilade på kuskbocken bredvid den feta kusken, rätade ut sina krokiga ben, så snart ekipaget körde fram till miss Pinkertons skinande mässingsplåt, och då han ryckte i klocksträngen, syntes minst ett dussin unga huvuden titta ut genom de små fönstren på det ståtliga gamla tegelstenshuset. Ja, en skarp iakttagare skulle möjligen ha känt igen den lilla röda näsan på den vänliga miss Jemima Pinkerton själv då den lyfte sig över några geraniekrukor i fönstret till denna dams egen salong. — Det är mrs Sedleys vagn, syster, sade miss Jemima. Sambo, den svarte betjänten, har just nu ringt på klockan, och kusken har en ny röd väst. — Har ni avslutat alla de nödiga förberedelserna för miss Sedleys avresa, miss Jemima? frågade miss Pinkerton själv, denna majestätiska dam, som var Hammersmiths Semiramis, doktor Johnsons vän och korresponderade med själva mrs Chapone. — Flickorna voro uppe klockan fyra i dag på morgonen och packade hennes kappsäckar, syster, svarade miss Jemima, och så ha vi bundit en stor blomsterkvast åt henne. — Säg en bukett, syster Jemima, det låter mera elegant. — Nå ja, en bukett, nästan lika stor som en höstack, vidare har jag lagt in i Amalias koffert två buteljer nejlikevatten åt mrs Sedley samt receptet för dess tilllagande. — Och jag förmodar, miss Jemima, att ni skrivit av miss Sedleys räkning. Det är ju den här? Det är bra — nittiotre pund och fyra shillings. Var nu god och adressera den till John Sedley, esq. och försegla det här brevet, som jag skrivit till mrs Sedley. I miss Jemimas ögon var ett egenhändigt brev från hennes syster, miss Pinkerton1, ett föremål för lika vördnad som ett brev från en monark skulle ha varit. Endast då hennes elever lämnade anstalten eller då de ämnade gifta sig (samt en gång, då miss Birch dog i scharlakansfeber), plägade miss Pinkerton egenhändigt skriva till sina elevers föräldrar, och det var Jemimas åsikt, att om någonting skulle kunna trösta mrs Birch över hennes olycka, skulle det vara denna fromma och vältaliga epistel, i vilken miss Pinkerton meddelade händelsen. Miss Pinkertons brev lydde i nu ifrågavarande fall sålunda: The Mall, Chiswick den 15 juni 18 ... ”Madame! Sedan miss Amalia Sedley uppehållit sig här i sex år, har jag den äran att föreställa henne för sina föräldrar såsom en ung dam, vilken icke är ovärdig att intaga en passande plats i deras förfinade krets. De dygder, som utmärka den unga fint bildade engelska damen, och de talanger, vilka anstå hennes börd och ställning, skola icke finnas brista miss Sedley, vars flit och lydnad gjort henne kär för hennes lärare och lärarinnor och vars intagande mildhet i lynnet förtjust hennes både äldre och yngre kamrater. I musik, i dans, i rättskrivning, i allt slags broderi och sömnad skall hon finnas hava uppfyllt sina vänners käraste förhoppningar. I geografi återstår ännu åtskilligt att önska, och ett omsorgsfullt och oavlåtligt bruk av ryggbrädet2 fyra timmar om dagen under de näst följande tre åren rekommenderas för erhållande av denna värdiga hållning, som är så nödvändig för varje ung dam med fin bildning. I religionens och moralens grundsatser skall miss Sedley finnas värdig en anstalt, som hedrats med närvaron av den store lexikografen och den beundransvärda mrs Chapones beskydd. Då miss Amalia lämnar Chiswick Mall, tager hon med sig sina kamraters hjärtan och den lärarinnas tillgivenhet och aktning, som har den äran att teckna sig Eder högeligen förbundna, ödmjuka tjänarinna Barbara Pinkerton. P. S. Miss Sharp åtföljer miss Sedley; men särskilt anhålles, att miss Sharps vistelse vid Russel Square icke måtte komma att överstiga fjorton dagar, emedan den distinguerade familj, hos vilken hon är engagerad, önskar att så snart som möjligt få draga nytta av hennes tjänster.” Sedan detta brev blivit avslutat, skred miss Pinkerton till att skriva sitt eget och miss Sedleys namn på försättsbladet i ett Johnsons lexikon — det intressanta verk, vilket hon oföränderligen skänkte sina elever, då de lämnade pensionen. På pärmen infördes en avskrift av ”Rader ställda till en ung dam, då hon lämnade miss Pinkertons skola i Chiswick Mall, av den högt ärade salig doktor Samuel Johnson”. Lexikografens namn låg nämligen alltid på denna majestätiska kvinnas läppar, och ett besök, som han hade gjort henne, var upphovet till hennes rykte och framgång. På tillsägelse av sin äldre syster, att taga fram ”diktionären” ur bokskåpet, hade miss Jemima tagit två exemplar av boken från det nämnda förvaringsrummet, och då miss Pinkerton hade slutat inskriften i det första, räckte Jemima henne det andra med en tveksam och blyg min. — Åt vem är den här, miss Jemima? sade miss Pinkerton med högtidlig köld. — Åt Becky Sharp, svarade Jemima, darrande i alla leder och rodnande över hela det vissna anletet och halsen, i det hon vände ryggen åt sin äldre syster. Åt Becky Sharp; hon ska också resa härifrån. — Miss Jemima! utropade miss Pinkerton med de allra största bokstäver. Är ni vid edra sinnen? Ställ diktionären tillbaka i skåpet och våga aldrig vidare att taga er en sådan frihet. — Ja, men syster, den kostar ju bara två shillings och sex pence, och stackars Becky skulle bli så bedrövad, om hon inte finge en. — Skicka miss Sedley genast till mig! sade miss Pinkerton, och som stackars Jemima icke vågade yttra ett ord vidare, lunkade hon åstad, i högsta grad upprörd och nervös. Miss Sedleys pappa var köpman i London och en person med en rätt vacker förmögenhet, medan miss Sharp var en på vissa villkor antagen elev, för vilken miss Pinkerton tyckte sig ha gjort alldeles tillräckligt, utan att vid hennes avresa bestå henne den höga äran av diktionären. Ehuru man icke får sätta varken större eller mindre lit till skolmästarinnors brev än till inskrifter på gravvårdar, så händer det likväl alltemellanåt att, liksom det stundom inträffar att en person går ur detta livet, som verkligen förtjänar alla de lovord stenhuggaren inristar över hans ben — som är en god hustru, en god far, ett gott barn, en god maka eller make och verkligen lämnar en otröstlig familj i sorg över förlusten — så händer det alltemellanåt, säger jag, i en uppfostringsanstalt för det manliga och kvinnliga könet, att lärjungen är fullt värdig det beröm, som den opartiske läraren giver honom. Miss Amalia Sedley var just en ung dam av detta slag och förtjänade icke blott allt vad miss Pinkerton sade till hennes beröm, utan hade även många förtjusande egenskaper, vilka denna högtidliga gamla Minerva till kvinna icke kunde se, till följd av den olikhet i levnadsställning och ålder, som fanns mellan hennes lärjunge och henne själv. Ty hon kunde icke blott sjunga som en lärka eller en mrs Billington och dansa likt Hillisberg eller Parisot och brodera vackert och stava nästan lika väl som själva ”diktionären”, utan hon hade dessutom ett så vänligt, glatt, ömt, milt, högsint hjärta, att det tillvann henne kärlek av envar, med vilken hon kom i beröring, alltifrån självaste Minerva ned till den stackars flickan i diskrummet och den enögda bakelsemadammens dotter, som fick tillåtelse att en gång i veckan sälja sina varor åt de unga damerna i pensionen. Hon hade tolv förtrogna hjärtevänner bland de tjugufyra unga damerna. Till och med den avundsjuka miss Briggs talade aldrig illa om henne; den höga och mäktiga miss Saltire (lord Dexters dotterdotter) medgav, att hon hade en intagande växt, och vad beträffar miss Swartz, den rika ullhåriga mulatten från S :t Kitts, så var hon, den dag då Amalia reste, i en sådan paroxysm av tårar, att man var tvungen att skicka efter doktor Floss och halvt döva henne med ammoniak. Miss Pinkertons tillgivenhet var, såsom man kunde vänta sig av denna dams höga ställning och upphöjda dygder, lugn och värdig, men miss Jemima hade redan lipat och snyftat åtskilliga gånger vid tanken på Amalias avresa och skulle, om hon icke fruktat för sin syster, rentav fått ett hysteriskt anfall, likt arvtagerskan från S :t Kitts, som, i parentes sagt, betalte dubbel avgift. En sådan sorgelyx tillstädjes emellertid endast privilegierade pensionärer. Den stackars Jemima hade alla räkningarna och tvätten och lagningen och puddingarna och silvret och porslinet och tjänstfolket att övervaka. Men varför tala om henne? Det är antagligt, att vi icke vidare skola få höra talas om henne från detta ögonblick ända till tidernas ända, och att hon och hennes vördnadsbjudande syster, då de stora gallerportarna en gång tillslutas om dem, icke vidare skola träda ut därifrån in i denna lilla historievärld. Men som vi komma att se Amalia rätt ofta, skadar det icke att genast vid början av vår bekantskap säga, att hon var en av de bästa och älskligaste varelser, som någonsin levat, och en stor välsignelse är det, både i livet och romanerna, där det (i synnerhet i de senare) överflödar av skurkar av det mörkaste slag, att ha en så oskyldig och hjärtlig varelse till vårt...