Bergman Hans Nåds Testamente

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-065-8
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 204 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Hans nåds testamente handlar om baron Roger Bernhusen de Sars, som beslutar sig för att offentliggöra sitt testamente vilket sker vid hans 65-års kalas. Romanen utgavs 1910 och har bl.a. blivit pjäs och filmatiserats.

Autoren/Hrsg.

Bergman, Hjalmar

Leseproben

1 Domprostinnan annoserar sin ankomst och hans nåd tillkallar 
en jurist.



Klockan över Rogershus, portal slog två. I betjäntflygelns sal sutto  Vickberg, Johnsson och Toni och spelade vira. Fru Enberg satt i  fönstersmygen och stickade strumpor åt Jacob, den slitvargen. Det passade  sig icke, att han gick barfota, gossen. Han hade fyllt nitton år, och  Blenda
Ja, hur gammal kunde Blenda vara? Icke över sexton och knappast under  femton. För fjorton år sedan -på midsommardagen - hade Blenda kommit till  Rogershus. Och då var hon väl vid pass halvtannat år. Baronen hade  visserligen påstått, att hon endast var ett halvt år, men det måste ha  berott på något egendomligt misstag.
Fru Enberg smålog en smula elakt, då hon tänkte på barons misstag. Jo, jo,  det går så, när man är lättsinnig. Man råkar ut för misstag. Hans nåd  brukade säga: Vem som är Jacobs far, det låter jag vara osagt, men modern,  det är fru Enberg
Åja, det är lätt att vara elak på andras bekostnad. Och hans nåd hade  naturligtvis sin fulla frihet att skämta. Men om någon komme och frågade  fru Enberg efter Blendas föräldrar, så skulle hon sannerligen icke kunna  giva några upplysningar varken om mor eller far.
Gud signe i alla fall ungarna. Hade Gud givit dem liv, och var det  Hans mening, att de skulle leva i denna världen, Blenda och Jacob - ja, så  var det väl inte lönt för andra att komma och göra sig lustiga över Hans  vilja. Med Lovisa Enberg kunde ju hans nåd få skämta så mycket han  behagade. Hon hade rent samvete, hon visste att hon endast älskat tvenne  män. Hur många kvinnor hade baronen älskat ? Och hade han älskat dem en i  sänder - eller kanske många på en gång? Nå, hans nåd hade ju sin fulla  frihet.
Men Lovisa Enberg hade älskat en i sänder. Komminister Enberg hade hon  älskat, som man älskar sin lagvigde make. Och trognare än vad hon varit  mot honom, kunde ingen människa vara. Han var också en sådan stark  personlighet, Enberg. Men sjuklig, mycket sjuklig. Toni hade en betydligt  starkare hälsa. Och likväl var hans väsen så inbundet, känsligt, nästan  kvinnligt.
Toni hade kommit till Rogershus tre år efter komministerns död. Fru Enberg  fick honom genast mycket kär. Han var en så underlig människa. Fru Enberg  skulle inte ha velat gifta sig med honom, även om han icke varit katolik.  Det var han emellertid, mycket ivrig katolik till och med. Han ville  uppfostra Jacob i sin religion. Men lyckligtvis hade han ju ingen makt  över det oskyldiga barnet. Jacob - katolik! Komminister Enbergs änkas son  - katolik! Nej, hon visste, vad hon var skyldig sin makes minne.
Vad Jacob egentligen var för sorts kristen, det var för övrigt icke gott  att säga. En fantast var han. Och så detta att han aldrig ville göra någon  nytta, bara springa efter Blenda.
Klockan över Rogershus' portal hade slagit två.
Vickberg tog upp sin silverrova och lade den på bordet.
Johnsson torkade porterskummet från läpparna med handens avigsida och  snörvlade:
-Årrårr, bror Vickberg? Ännu sova vi?
-Ännu sova vi tjugusju minuter.
-Det är Toni.
Buden föllo, i spelarnas röster skönjdes intet tecken till iver eller  spänning. De tre herrarna kände varandra i grund. Och varken Johnssons  illsluga beskedlighet eller Tonis oförvägna bud förmådde öka spanningen.
Vickberg vände sig till sin kvinnliga granne och sade:
-Kan fru Enberg förstå, varför Toni ska ha en sådan otur i spel? Och tur i  kärlek lär han ju inte hel ler ha?
Detta skulle vara en spetsighet, och Johnsson flinade högljutt bakom  portermuggen. Men spetsigheten hade begagnats alltför flitigt under tjugo  långa år, den hade förlorat mycket av sin skärpa. Fru Enberg stoppade  strumpan i korgen, grep hårt i bordet och reste sig försiktigt på sina  knakande ben.
-Nu går jag och tar fram filbunken. Försumma sig inte, Vickberg.
-Laga, att vinet är kallt, fru Enberg. I går påstod hans nåd, att man  skulle kunnat koka kräfter i vinet.
Fru Enberg besvarade icke utmaningen. Hon strök sig långsamt och tungt  över magen och vandrade ut ur rummet.
Herrarna fortsatte sitt parti med de flugsmutsade korten. Herr Vickbergs  ur visade 2,15 och han hade alltså ännu en kvart på sig, innan han med  lätta händer borde lösa nattmössebanden under  sin herres haka. Ett tungt åk skramlade uppför allen, stannade vid  skiljovägen till uthus och rättareboning. Toni spratt till.
-Det är Lars. Det är posten.
Under de tjugo år och därutöver, som Toni vistats på Rogershus, hade han  veterligen icke mottagit någon som helst postförsändelse. Men han gick i  ständig väntan.
Fru Enberg ropade in genom fönstret:
-Vickberg! Vickberg! Posten.
-Ett ögonblick, mina herrar!
Vickberg lämnade spelet och gick bort till fönstret. I kastanjens skugga  stod fru Enberg och Lars och granskade postväskans innehåll. Lars stegade  fram till fönstret.
-Jo, nu ska herr Vickberg se, att det blir främmande. Här är ett brev till  Vickberg och ett till hans nåd. Och från våra släktingar är det, för det  är våran hundkäft i båda lacken.
Hovmästaren fann det icke mödan värt att räm Lars grova heraldiska bock.  Han tog de båda breven, jämförde handstil och sigill, bröt det till honom  adresserade och läste:
Till Hovmästaren Anders Vickberg!
Änkedomprostinnan Julia Hyltenius låter hälsa
hovmästaren, att Hennes Nåd anländer - vill Gud -den 20:de dennes kl. 6,45  e.m. till - stads järnvägsstation. Hovmästaren torde således ombestyra  hämtning. Hennes Nåd önskar för sin och fröken Siedels räkning disponera  gula salongen och bredvidliggande trenne kammare. Dessa skola således två  dagar i förväg grundligt rengöras, luftas och eldas. Hundarna
med undantag av Phylax skola hållas innestängda och ingen tjur får gå på  bete under den tid, Hennes Nåd vistas på Rogershus. Nedkallande den Högstes välsignelse över hovmästaren  hans välbevågna Julia Hyltenius, född friherrinna Bernhusen de a,  genom Sara Siedel
P.S. Hans Nåd har samtidigt härmed underrättats om Hennes Nåds ankomst. Skulle någon särskilt folkilsken tjur finnas, så  bör den flyttas till någon av utgårdarna. D.S.

Vickberg höjde ögonbrynen, sänkte dem, drog dem samman och djupt ned, så  att endast helt litet av de grågula ögonen skymtade fram ur sina djupa  hålor. En var kunde se, att hovmästaren var en man, på vilken ett tungt  ansvar vilade.
Men han fattade raskt sitt beslut. Han tog silverrovan från bordet, och då  Johnsson, som formligen lyste av nyfikenhet, ville kvarhålla honom, ryckte  han beklagande på axlarna och sade i dämpad ton:


-Det har verkligen hänt någonting, mina herrar.


Med avmätta men hastiga steg lämnade han rummet. Då han såg fru Enberg fet  och röd och lat vila på bänken under kastanjen, skakade han otåligt på  huvudet.


-Skynda sig, människa! Om två minuter slår hon halv. Ska vi kanske bli  förargade på förhand?
-Skynda sig själv! Filbunken står i förstugan.


De tunna, damaskinsydda benen spindlade i väg uppför den höga stentrappan.  Minutvisaren stod ängslande nära slaget. Och hovmästaren hade en obehaglig  känsla i den del av ryggen, som vid tre olika tillfällen varit i intim  beröring med herr baronens stövlar.


I den källarkalla, mörka förstugan fann han brickan.


Med en tränad rörelse ställde han den...