Bergman Labyrinten

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-079-5
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 162 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Labyrinten är en samling noveller skrivna av Hjalmar Bergman. Den innehåller bl.a. novellerna Holofernes, Hannes och knektarna och Labyrinten del I och II.

Autoren/Hrsg.

Bergman, Hjalmar

Leseproben

Hannes och knektarna.
Troligen kom Hennes eller Hannes Arnisius från något av Rikets sydligare landskap -- från vilket är väl nu omöjligt att utreda och torde ha varit svårt redan då. Arnisius höll tyst med börd och hemort och hade sannolikt skäl för sin tystnad. Gissningarna blevo därför mångahanda. Några menade, att han var en förlupen student som tröttnat på lärdomen eller som kanske rymt ur carcer. Han skrev latinsk och tysk stil utan svårighet, räknade förträffligt, talade tyska flytande och även något fransyska. Ibland slungade han ut några latinska glosor, dock endast för att förbluffa de goda borgarna, ty prästen påstod, att dessa glosor passade i samtalet som suckat och korinter i en svinho. Sin ålder uppgav han till några och trettio. Hans hud var ännu mjuk, håret rikt och svart, ögonen klara, läpparna röda. Framtänderna saknades, vilket hos en ung och sund man skvallrade om slagsmål. Själv påstod eller snarare antydde han, att han varit sjöman och köpman, att han befarit haven, rest i främmande länder, samlat erfarenhet och även en del penningar. Det var nu hans avsikt att vinna burskap som borgare i staden för att låta sin erfarenhet komma sig själv och sina medborgare till gagn. Han gifte sig med vågmästarens dotter och tog sysslan i arv. Han satte in penningar i åtskilliga företag och lovade att sätta in större summor i ännu flera. Efter svärfaderns död rev han huset och uppförde ett nytt som på sin tid var det största i staden näst borgmästarens. Allt gick honom väl i händer och hans lycka tycktes fullkomnad. Men han var icke nöjd. Han sade till sina vänner, att lika väl som han kavat sig upp från sjöman till aktad borgare så skulle han ock kava vidare, inköpa ett stort jordagods, göra Riket tjänster och vinna adelskap. Det förargade borgarna allra helst han lät dem tydligt förstå, att han sedermera icke skulle kännas vid dem utan söka sitt umgänge bland adelsmännen. Likväl åtnjöt han ett visst och ganska stort anseende. Hans funderingar över allehanda industrier och näringar gingo alldeles över menige borgares fattningsförmåga. Han konstrade med mångahanda maskiner och på gaveln av sitt hus satte han upp ett par väderkvarnsvingar. Nu skulle, menade han, väder och vindar vara hans tjänare och uträtta grovsysslorna i hans hus. Men det bar sig icke bättre än att hela gaveln rämnade, till harm för honom själv och hans avundsmän till löje. Han var likväl genast färdig med nya konster, och hans anseende minskades icke. Vid den tiden hände det, att konung Karl XI, som nyligen tillträtt regeringen, gjorde ett besök
i staden. Sedan han spisat frukost hos borgmästaren, frågade han om det bland borgarna fanns någon, som utmärkte sig för särskilda kunskaper.Med honom ville han samråda rörande ortens näringar. Borgmästaren tillkallade Arnisius. Kungen satt i högsätet och vågmästaren hälsade honom med knäböjning, vilket både förvånade och förargade det unga majestätet. Men sedan Arnisius givit sin gärd åt högheten, generade han sig inte det ringaste utan slog upp språklådan på vid gavel och lät projekt och funderingar flaxa hit och dit som en skock vilsna höns. Han påstod, att man icke längre borde röja skogen med eld och yxa, vilket var förkastligt, utan medelst väderkvarnsvingar och spanskt spel draga upp träden med rötterna som fältskärn drar upp tänder. Han talade vitt och brett om vindens stora makt, som driver fartygen på havet och kvarnarna på land och som även skulle ha drivit hustru Arnisii spinnrock om icke gaveln spruckit. Konungen gjorde väl invändningar men kom aldrig till ordet ty vågmästaren lät sig icke stoppas. Till sistone blev dock kungen, som om morgonen förtärt en mängd kålrötter, nödd att gå ut. Arnisius höll upp dörren, tackade för det nådiga samtalet och tillade att om majestätet även i andra hänseenden ville inhämta hans råd skulle det lända honom till ära och riket till gagn. Allt detta förargade den unge konungen övermåttan synnerligast som han i hastigheten icke kunde finna ett avspisande svar. Men när han
skulle stiga över den höga tröskeln råkade han släppa sitt väder och nu fann han sig och sade: Där fick du svar på tal, vågmästare. Dina projekter tör inte väga mer än min fjärt. Och kungen blev så nöjd med sin snarfyndighet att han lät tilldela Arnisius en silverdosa med kungligt namnchiffer och fem gulddukater. Arnisius tog härav anledning att prisa icke blott kungen utan framför allt sig själv som ernått ett så högt bevis på kunglig gunst. Från den dagen betraktade han sig som adelsmans vederlike. Av de fem dukaterna skänkte han tre till kyrkan och delade resten bland sina fattiga. Han hade en mängd fattiga, som dagligen gingo hungrande till hans dörr och mättade därifrån. Vid den tiden var han verkligen en stor kaxe, därtill god, gudfruktig och givmild. Men all denna härlighet höll på att taga en snöplig ända, då fogden Nils Grape avfordrade honom hans räkenskaper. Vågmästaren svarade ganska lugnt att hans räkenskaper icke voro i ordning alldenstund han haft alltför mycket att sköta med sina maskiner och andra märkliga funderingar. Dessutom brast det honom ungefär tretusen daler om vilka han icke så noga visste, vart de tagit vägen. Fogden hotade med slottsvalvet. Det fann Arnisius bra löjligt. Han drog fogden vänskapligt i skägget och sade: Akta sig lilla Grapen! Vet han inte, att jag är kungens vän och förtrogne? Därom visste Grapen intet, men han fick väga silverdosan med namnchiffret i handen och fick dessutom höra att majestätet, så snart tillfälle gavs ärnade resa genom Bergslagen med Arnisius i följe. De skulle för kronans räkning utse och inköpa lämpliga bruk och egendomar, där Arnisius kunde pröva sitt snille. Fogden vissste icke rätt, vad han skulle tro. Arnisius hade verkligen under de gångna åren farit härs och tvärs genom Bergslagen, besett och bjudit på åtskilliga egendomar och haft en eller annan på hand utan att dock kunna besluta sig. Möjligen låg det någon sanning bak skrävlet varför fogden den gången avstod från att kasta Arnisius i valvet. Men vågmästaren förstod fuller väl att silverdosan i längden icke kunde uppväga bristen i våg- och mätarekassan. Han måste tänka ut ett sätt att göra sig majestätet bevågen. Och då det just var hans starka sida att tänka och spekulera, hade han snart funnit sitt medel. Skånska fälttåget hade nyss öppnats. Nu erbjöd vågmästaren Hannes Arnisius Konglig Majestät att för egna medel och med all flit och omsorg värva och uppsätta en liten fännika om tio rotar väl utrustade, duktiga och färdiga knektar. Härför skulle Kronan icke vidkännas några kostnader men väl efterskänka den skuld, vari Arnisius möjligen kunde häfta till Kronan samt befria honom från att svara inför fogden Nils Grape, den där varken till börd eller egenskaper vore hans jämlike. Erbjudandet antogs och Arnisius vann därmed icke blott befrielse från en farlig skuld utan även en viss upphöjelse i det han hädanefter skulle svara endast inför konungens vicarius. Återstod att lega och utrusta knektarna. Kostnaden anslog han till fem- eller sextusen daler s.-m. Han sade till sin hustru: Det harmar mig, hustru. Antingen bliva knektarna ihjälslagna eller ock tillfångatagna av fienden, ty så går det ju till i krig. Men i båda fallen blir det dansken som tar munderingen. Varför skall jag med svett och möda skaffa munderingar åt dansken? Hellre ville jag då för all framtid draga försorg om de knektar, som Gud nådeligen låter återvända från kriget. Hustrun svarade: Det är min tro, Arnisius, att du inte har medel varken till det ena eller det andra. Arnisius funderade. Därpå sade han: Sanningen att säga, hustru, saknar jag medel. Men jag kan väl skaffa, om jag får tid att bruka mitt snille. Har jag icke länge varit betänkt på att köpa ett stort jordagods eller två? Jag har sagt dig, hustru, att en adelsman måste besitta ett jordagods. Nu är tiden kommen. Har jag jord, så kan jag ock draga försorg om knektarna. Hannes Arnisius for omkring i bygden, köpslog om gods och gårdar, träffade avtal, krävdes på handpenning och begärde uppskov till Mickelsmässan, vilket ibland beviljades. Och ehuru han varken hade köpt jord ej heller kunde köpa någon, sades och troddes allmänt att han nu var herre över åtskilliga mantal. När det ryktet hunnit spridas och befästas började han sin värvning. Han vände sig icke till löst folk, som eljes sed var, utan till välkända drängar, om vilka han visste att de hade något på kistbotten, och till yngre hemmasöner, som tröttnat att tjäna utan lön. Till dem sade han, att skötseln av de stora jordarna vållade honom huvudbry och att han var i behov av ett par hundra goda landbönder. Därför erbjöd han envar, som utan lega ville taga värvning till hans fännika, att efter kriget bliva hans landbonde och skulle han sitta på torvan utan avrad i tjugu år. Fästepenningen för jorden finge väl kvittas mot städseln och anskaffandet av liveriet, men släpklädnaden kunde väl knekten själv bekosta, då Arnisius bjöd honom så goda villkor. Jorden drog mäktigt och avtalet tycktes dem icke ovisst då en sådan karl som Hannes Arnisius skrivit sitt namn med prydliga slängar på papperet och därvid fästat sitt sigill. De lämnade honom därför sina sparpenningar och vad de eljes i en hast kunde hopskrapa. Och Arnisius återvände hem icke blott som välgörare och god patriot...