Gilman Blodig strid

1. Auflage 2017
ISBN: 978-87-11-75755-0
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 158 Seiten

Reihe: Edge

När befolkningen i den lilla byn Rainbow får veta att det finns en guldgömma i närheten, förändras deras beteende. Gamla vänner förvandlas till sluga förrädare, kapabla till allt i jakten på rikedomen. Smartast av dem alla är Edge, men även han kan begå misstag. Han underskattar apacherna som omringar byn och ställer till med ett blodbad ... George G. Gilman är en pseudonym och bakom den står den engelske författaren Terence William Harknett (född 1936). Han har skrivit över 150 western- och kriminalpocketböcker under flera olika pseudonymer.

Autoren/Hrsg.

Gilman, George G.

Weitere Mitwirkende

Zetterlund, Gösta

Leseproben

1
Mannen hade varit död länge och luktade illa. Den heta, stillastående luften som redan luktade gammal brandrök blandades med stanken från den ruttnande kroppen. Han hängde dubbelvikt över ett staket som inhägnade resterna av det som en gång varit en liten bondgård. Det enda som fanns kvar av den var en kåk i soltorkat tegel med en svartbränd ruin av en loge på ena sidan och på den andra en beteshage, där alla djuren låg slaktade. På framsidan stod resterna av en nerbränd vagn. Edge hade känt brandlukten redan på ett par kilometers håll och förstått vad den betytt — någon hade råkat illa ut. Den stora svarta hingsten som han red, var också förtrogen med lukten och instinkten fick den att oroligt slå av på takten och sedan bryta den stadiga galoppen. Men Edge klappade den på halsen och mumlade lugnande och uppmuntrande ord tills han fick djuret att röra sig framåt igen, vidare mot norr. Edge hade stulit hästen flera månader tidigare av en mexikansk armékapten, vilken borde ha avstått från att skjuta den häst amerikanaren då haft. Den 44-a Colt som satt nerkörd i ett hölster på Edges högra höft hade han också stulit från den mexikanske kaptenen och samma sak var det med den rikt utsmyckade och föga militäriska sadeln och det sjuskotts Spencer-gevär som han hade i sadelhölstret. Men kniven som satt fast baktill på patronbältet var Edges egen och likadant var det med den rakkniv som hade sin plats i ett mjukt skinnfodral vid nacken, innanför den svarta skjortan. Mexikanaren hade inte protesterat när Edge rånat honom, för han hade fått halspulsådern uppskuren av amerikanarens rakkniv och han hade inte haft mer krafter kvar än att det räckt till att be om en präst. Det besvär Edge gjort sig för att skaffa en präst åt honom var, enligt Edges sätt att se på saken, ett fullt tillräckligt pris för hästen och vapnen. Det var en bra häst — stark, följsam och intelligent och den hade lärt sig att lita på sin nye ägare i så hög grad att när ruinerna av bondgården kom i sikte och lukten av våldsam död blandades med den kvardröjande brandlukten, så fortsatte djuret framåt med ett lågt gnäggande som enda tecken på oro. Edge höll in hästen ett par meter från den döde mannen och gled sedan ner ur sadeln. Med högra handen på Coltens kolv ledde han hästen till en av staketstolparna och slängde runt tyglarna utan att ens för en sekund ta blicken från det lilla huset. Spencer-geväret gled smidigt ur sitt hölster och han matade upp en patron i loppet. Borta vid kåken var det helt tyst och stilla och kring den döde mannen var det bara flugorna som rörde sig. De surrade ilsket när Edge kom närmare för att ta sig en titt på kroppen. Mannen hade blivit skalperad, men som tur var för honom hade han dödats först. Edge rynkade på näsan och för första gången syntes i hans blick en glimt av avsmak, när han med gevärspipan petade till mannen så att denne föll baklänges ner från staketet. Eftersom kroppen hängt över ståltråden så länge hade den stelnat i en ställning som den skulle behålla i evighet. Edge kunde se pilen som satt inborrad i mannens bröstkorg, en aning till vänster om mitten. Edge hämtade hästen och ledde den in över gårdsplanen. — Jag skulle ha gjort som du ville, kompis, muttrade han. Bråkiga mexikanare kan vi handskas med, men det var länge sedan jag stötte ihop med apacherna. Hästen urskiljde ju inget annat än det lugnande mumlet, men det räckte för att den skulle låta mannen leda den fram till den utbrända vagnen och binda honom vid ett av hjulen. När Edge gick den sista biten fram till kåken, såg han att det fina stoftlagret på den solstekta ytan hade trampats till av åtskilliga oskodda hästhovar och han såg också de pilar som låg nedanför de igenbommade fönstren och utanför den stängda dörren. Hans stövelklack dunsade mot dörren och den kastades upp på väloljade gångjärn och smällde till mot en möbel. Hans blekblå ögon granskade husets mörka interiör över pipan på det höjda geväret. Döden tittade tillbaka på honom. Stanken var värre här, dels för att den hade varit instängd och dels för att den kom från två kroppar. Han drog ner litet frisk luft i lungorna, klev in genom dörröppningen, tog sig snabbt bort till fönstren och slängde upp både dem och fönsterluckorna på vid gavel. Luften som strömmade in var het nog att bränna i halsen, men ändå uppfriskande när den jämfördes med den instängda luften därinne. Rummet var litet och sparsamt möblerat. Det kunde ha varit smutsigt som en svinstia eller prydligt som ett gemak innan indiankrigarna hade tagit sig in. Nu, när den långe, smidige mannen med det väderbitna, hårda ansiktet såg sig om, kunde han inte se annat än förödelse. Kvinnan satt på en stol med anklarna fastbundna vid stolsbenen och handlederna vid ryggstödet. Flickan låg utfläkt på golvet med armarna rakt ut åt sidorna och benen brett isär. Hand- och fotleder var fastsatta vid golvplankorna med rep som hölls på plats av kraftiga spikar. Kvinnan var fullt påklädd och hennes haka vilade på den slappa barmen så att Edge kunde se det gapande såret efter tomahawken som hade krossat skallen på henne. Flickan var naken och hade två djupa hugg genom brösten, för när indiankrigarna hade gjort sitt med den fängslade kroppen, hade de använt sina knivar för att mätta sin blodtörst. Edge gick snabbt bort mot en dörr i det inre av rummet och valde att ta en omväg runt flickan hellre än att kliva rakt över henne. Dörren ledde till ett sovrum, vilket delats upp till två, genom filtar som hängts över ett uppspänt rep. Han tog två av filtarna, bar ut dem i det andra rummet och täckte över kropparna med dem. Under stövlarna krasade skärvor från sönderslagna krukor och han fick lov att ta omvägar runt omkullvräkta och krossade möbler. När han gick tillbaka in i sovrummet fick han sitt första intryck bekräftat — på ena sidan om repet med filtarna stod en dubbelsäng och på den andra två enkelsängar. Apacherna hade inte brytt sig om att härja i detta rum och att döma av de nattkläder som låg prydligt hopvikta på sängarna så var det tydligt att bonden och hans hustru hade använt dubbelsängen och att två flickor hade delat andra halvan av rummet. Edge höll upp nattlinnena som låg på flickornas sängar och såg att de var i ungefär samma storlek. Han tryckte plaggen mot ansiktet under ett ögonblick, medan han välkomnande drog in den lätta parfymdoften som omväxling efter den djävulska stanken av död. Sedan slängde han plötsligt tillbaka plaggen på ena sängen och gick ut ur rummet med ansiktet sammanbitet, som om han var ilsken och kanske litet förlägen över sina egna känslor. När han kommit ut stannade han upp för ett ögonblick och andades djupt några gånger innan han snabbt gick runt huset på jakt efter den fjärde kroppen. Men det enda han hittade var en mula med strupen avskuren och en hund som genombortats av en pil. Han hämtade hästen, satt upp och körde ner geväret i dess hölster. Sedan red han i en vid cirkel runt huset och upptäckte då blodfläckar här och var, vilka han antog hade kommit från apacher som sårats av den vita familjen innan indianerna övermannat dess medlemmar. En sista runda, den här gången på utsidan av staketet, visade att endast indianhästar hade lämnat gården och försvunnit norr ut längs ett knappt urskiljbart vagnspår som pekade mot en rad blågrå kullar vid horisonten. — Antagligen tog de den andra bruden med sig, muttrade Edge när han höll in hästen utanför grindöppningen och lät blicken glida över det ödsliga landskap som utgjorde sydöstra delen av Arizonaterritoriet. Hästen gnäggade till som om den instämde och väntade tålmodigt på att få veta sin ryttares önskan. Edge tog fram tobak och papper ur bröstfickan och rullade sig en prydlig cigarrett. Han tände den och hans ansikte fick ett uttryck av tankfullhet medan han rökte. Han var en lång man och satt rak som en eldgaffel i sadeln. Han var bedrägligt mager och styrkan i hans seniga kropp hade gett många män dess livs överraskning — en del hade till och med dött helt enkelt för att de gjort misstaget att underskatta hans styrka. I vila kunde hans utseende vara riktigt tilltalande. Blandningen av skandinaviskt blod från modern och mexikanskt från fadern hade gett honom regelbundna drag och blekblå ögon. Den olivbruna hyn hade färgats brun av oräkneliga timmars arbete och ridande i brännande solsken. Men sådana som kastade mer än en flyktig blick på mannen kunde se att hans ansikte närmast var som en mask — att det under hans slitna och väderbitna yttre brann en eld, som tänts av smärta och som hölls vid liv av hat, en eld som hotade att flamma upp och slå ut i full låga vid minsta anledning. Där han satt grensle på sin storvuxna häst och rökte sin cigarrett, med ansiktet skuggat av det breda brättet till den lågstukade hatten, tog han sig med handen över en två-dagars skäggstubb och nickade för sig själv till tecken på att han hade bestämt sig. Han hade haft ett hårt år i Sonora med att jaga efterlysta banditer i bergen. Ibland hade han fått bra betalt för dem om han kunde hitta en mexikansk officer som inte var helt korrumperad. Men den tiden hade gjort nytta: den hade gett de amerikanska efterlysningsaffischerna tid att blekna, fått minnesbilderna att försvagas hos lagens väktare norr om gränsen och fått smärtan efter Jamies död att avta. Dessutom hade den fått honom att inse att han inte kunde räkna med att ta tillbaka det som var hans och att ett kringflackande, hårt liv var hans framtid även om han inte hade gett sig in i det av eget fritt...