Bennett / Bennet Systrarna - Band 1

1. Auflage 2016
ISBN: 978-87-11-51894-6
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 167 Seiten

Arnold Bennett hyllades under sin livstid som en av den engelskspråkiga världens största men också mest varmhjärtade realister. Systrarna från 1908 kom att bli hans mästerverk och har filmatiserats flera gånger med stor framgång. Här får vi följa systrarna Sophia och Constances resa genom livet från barndom till ålderdom. Sophia väljer den stora världen i Paris och Constance stannar i provinsstaden men 1800-talets snabba förändringar drabbar dem båda. Boken ställer frågor om materiell och själslig lycka med stor humor och oöverträffad berättarglädje. Ett tidsporträtt som får tankarna att gå till Charles Dickens, Charlotte Brontë och Jane Austen. I originalöversättning av Karin Jensen

Autoren/Hrsg.

Bennett, Arnold

Bennet, Arnold

Weitere Mitwirkende

Hultenberg, Hugo

Leseproben

Torget
De bägge flickorna Constance och Sophia Baines brydde sig inte det minsta om det skiftande och mångfaldiga intressanta, som deras hembygd gömde på; sanningen att säga hade de aldrig varit medvetna om det. Så till exempel hade de sitt hem precis på den femtiotredje breddgraden. Ett stycke norr om dem, bland skrevorna i ett litet berg, beryktat för sina religiösa orgier upprann floden Trent, denna lugna flod så karakteristisk för det mellersta England. Ännu något längre norrut, helt nära rikets högst belägna värdshus, upprinna två mindre floder, Dane och Dove, som redan i sin spädaste barndom blevo osams och vände varandra ryggen, men sedan tillsammans bevattnade landet i hela dess bredd, den ena med hjälp av Weaver, den andra av Trent, för att slutligen glida ut i havet den ena i Irländska sjön, den andra i Nordsjön. Vilken nejd full av blygsamma små floder, som ingen lägger märke till! Vilket okonstlat grevskap är inte Staffordshire, som nöjer sig med att draga upp sina gränser med dessa slingrande, örika strömmar med deras hemtrevliga namn, Mease, Dove, Tern, Dane, Mees, Stour, Tame och till och med den beskäftiga Severn. Severn passar för resten inte alls till det här grevskapet. Här ogillas alla överdrifter. Grevskapet ser helst, att det inte väcker något uppseende. Det är rätt belåtet med att Shropshire rår om den där otympliga puckeln Wrekin, och att Peaks ödsliga vildmarkssträckor ligga utanför dess gränser. Det har ingen lust att vara pannkaka som Cheshire. Det har allt, som England äger, inbegripet i detta också trettio mil av Watling Street, och England kan inte uppvisa något som är vackrare eller fulare än de naturens och människans verk, som man kan se inom Staffordshires gränser. Det är England i smått, där det ligger undangömt mitt i hjärtat av landet, ännu ej besjunget av några ytterlighetssökare, måhända stundom litet stött över denna försummelse, men hur stolt i sin instinktiva övertygelse om sina utmärkande drag och säregenheter! Constance och Sophia voro helt upptagna av ungdomens intensiva drömmar och aningar och grubblade inte över dylika ting. De hade grevskapet runt omkring sig. På alla håll bredde Staffordshires fält och hedar ut sig i böljande våglinjer, skurna av vägar och stigar, järnvägar, kanaler och telegraflinjer, uppdelade i mönster av häckar och smyckade av herresäten och storståtliga parker, vilket gav dem en aktningsvärd prägel, upplivade av små byar vid korsvägarna och varmt bestrålade av solen. Och järnvägståg rusade runt i kurvor i djupa inskärningar, kärror och vagnar skumpade och skramlade fram på de gula landsvägarna, och långa, smala båtar gledo i ändlös rad majestätiskt fram på de slöa kanalernas yta. Men floderna hade blott sig själva att sköta, ty hittills ha Staffordshires floder icke plöjts av båtkölar. Man kunde föreställa sig budskapen om priser, plötsliga dödsfall och kapplöpningshästar flyga fram genom telegraftrådarna under fåglarnas fötter. På värdshusen skränade utopister över sina ölmuggar om hur världsalltet skulle ordnas, och på herrgårdarna och i parkerna hävdade man på passande sätt Englands värdighet. Byarna voro fulla av kvinnor, som ej gjorde något annat än kämpade mot smuts och svält och lappade söndertrasade kläder. Tusentals arbetare knogade ute på fälten, men fälten voro så ofantliga och så många att dessa spridda hopar alldeles försvunno därute. Göken gjorde sig vida mer gällande än människan; han härskade milsvitt med sitt genljudande rop. Och på de blåsiga hedarna lekte och hoppade lärkorna i de outplånliga spåren på mulåsnestigarna, som tjänat som färdvägar århundraden innan romarna ens tänkte på någon Watling Street. Korteligen — det vanliga vardagslivet i grevskapet gick sin gilla gång med allt det ofantligt omväxlande och betydelsefulla, som rymmes däri; och fastän Constance och Sophia befunno sig mitt uppe i det, voro de inte på något sätt någon del av det. Saken var den, att när de nu bodde i grevskapet, var deras närmaste omgivning trots allt distriktet. Och ingen, som bor i distriktet, han må vara än så gammal och ingenting annat ha att göra än fundera över saker och ting i allmänhet, tänker någonsin på grevskapet. Vad angår grevskapet kunde distriktet precis lika gärna ligga mitt inne i Sahara. Det bryr sig inte om grevskapet, frånsett då det någon gång helt nonchalant använder det som en plats där man kan sträcka på benen någon söndagseftermiddag, liksom en människa använder sin trädgårdstäppa. Det har ingenting gemensamt med grevskapet, det räcker gott nog åt sig självt. Men dess självtillräcklighet och den friska sältan i dess liv kunna blott uppskattas, om man ser det framför sig inramat av grevskapet. Det ligger som en obetydlig prick mitt på grevskapets ansikte, som en mörk Plejadernas stjärnbild i en grön, klar, tom rymd. Och Hanbridge har formen av en häst med ryttare, Bursley en halv åsna, Knype ett par byxor, Longshaw en åttafoting och lilla Turnhill en skalbagge. De Fem Städerna se ut att tränga ihop sig för att få större trygghet. Och ändå skulle blotta tanken på något sådant komma dem att skratta. De äro i sitt slag enastående och oumbärliga. I hela grevskapet från norr till söder äro de ensamma om att representera kultur, tillämpad vetenskap, organiserad industri och århundradet självt — ända tills man kommer till Wolverhampton. De Fem Städernas distrikt är oumbärligt därför att man ej kan dricka te ur en tekopp utan De Fem Städernas hjälp, inte på ett anständigt sätt äta ett mål mat utan De Fem Städernas hjälp. De Fem Städernas arkitektur är därför en ugnarnas och skorstenarnas arkitektur, luften i deras distrikt är lika svart som dess gyttja, och det ryker och brinner hela nätterna så intensivt att Longshaw blivit jämfört med helvetet. I De Fem Städerna har man ingen aning om jordbruk eftersom man inte sett säd annat än i form av halm att packa i lårar och i kvartskilos limpor; därför innesluter detta distrikt, å andra sidan, den flammande eldens och den rena, ofruktbara jordens mysterier; därför lever man här hopgyttrad kring halkiga gator i hus, där husmodern måste byta fönstergardiner åtminstone en gång var fjortonde dag om hon är något så när mån om sitt anseende. Därför stiger man upp i De Fem Städerna klockan sex på morgonen, vinter som sommar, och går och lägger sig, när krogarna stängas; och det är därför de leva — för att du må kunna dricka te ur en tekopp och sitta och peta med din kotlett på en tallrik. Allt vardagsporslin, som användes i riket, tillverkas i De Fem Städerna — allt och mer därtill. Ett distrikt, som är i stånd att driva en så gigantisk industri, och som har ett sådant absolut oantastligt monopol — och som till och med har energi nog att dessutom producera kol, järn och stora män — må vara en än så obetydlig fläck på grevskapets ansikte, rent geografiskt sett, det har dock förvisso stor rätt att behandla grevskapet som sin trädgårdstäppa en gång i veckan och att fullständigt ignorera det under resten av veckan. Inte ens den svindlande tanken, att varhelst och närhelst i England en kvinna diskar, hon diskar en produkt från distriktet, att varhelst och närhelst i England en tallrik slås sönder, detta betyder mer arbete för distriktet — inte ens denna svindlande tanke hade någonsin, skulle jag tro, gått upp för någon av flickorna. Ty saken är den, att när de nu bodde i De Fem Städerna, bodde de också vid Torget, och Bursley och Torget ignorerade råämnesindustrien lika fullständigt som distriktet ignorerade grevskapet. Bursley har den äldstes hedersplats bland De Fem Städerna. Intet industriellt uppsving inom distriktet kan någonsin beröva staden dess ärevördighet, och det gör att den känner sitt värde. Och aldrig kommer den tid, då de andra städerna — de må pösa och svälla hur mycket som helst — inte skola uttala namnet Bursley så som man uttalar namnet på sin mor. Lägg härtill, att Torget var medelpunkten för Bursleys minuthandel, vilken med förakt såg ned på stapelvarorna som någonting grosshandelsmässigt, simpelt och alldeles säkert smutsigt och ni skall förstå den förnämt isolerade plats, som Torget intar i världsordningens plan. Där ligger det, inbäddat i distriktet, och distriktet är inbäddat i grevskapet, och grevskapet ligger förgätet och drömmande i hjärtat av England. Torget bar namn efter den helige Lukas. Det är möjligt, att evangelisten skulle häpnat över vissa företeelser på och omkring sitt torg, men utom under marknadsveckan, då det som var rysligt alltid hände, uppförde sig S:t Lukas’ torg på ett tämligen helgonamässigt sätt — fastän det låg fem krogar och källare vid det. Det låg fem krogar där och en bank, en rakstuga, en sockerbagares affär, tre kryddbodar, två apotek en järnhandel, en lärftskramhandel och fem klädesvarubutiker. Se där hela samlingen! För enklare etablissemang hade S:t Lukas’ torg intet rum. Torgets aristokrati utgjordes alldeles otvivelaktigt av klädeshandlarna — banken var ju opersonlig — och bland de fem var den baineska butiken huvudet högre än de andra. Ingen affär kunde möjligtvis aktas högre än den baineska. Och fastän herr Baines varit bunden vid sitt sjukläger i ett dussin år, levde han på de beundrande, ceremoniösa stadsborgarnas läppar som »vår aktade och ärade medborgare». Och han förtjänade sitt goda rykte. Den baineska butiken, som uppkommit på så sätt, att tre olika lokaler efter hand sammanslagits, låg vid Torgets nedra ända. Den utgjorde en tredjedel av den södra sidan av Torget och hade till grannar...