Hagerblom Sjöquist / Weber Kulle 230

En berättelse om djävulens division
1. Auflage 2023
ISBN: 978-91-8080-253-6
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 1, 322 Seiten

Reihe: O.G.V

Allteftersom tiden gick försämrades världens relationer med varandra. De samarbeten som länderna i världen tidigare haft med varandra bröts och många avslutade handeln mellan olika världsdelar. Tidigare långtgående överstatliga samarbeten skrotades och gav upphov till nya allianser som den Östasiatiska koalitionen och de Amerikanska förenade nationerna. I norden föddes det likaså en allians. En hämndlysten sådan. Kulle 230 är den första boken i den här bokserien och handlar om att: Ag-kaptenen Gustav Karlsköld leder 2 000 av sina bästa soldater för att strida mot moldav-turkarna i slaget om Turkiet 2045. Den nordeuropeiska kaptenen väljer att strida till siste man mot de moldav-turkiska styrkorna och dess överväldigande armé. Samtidigt i Moldavien försöker den finske soldaten Oskari Virtanen tillsammans med resten av sitt kompani hålla upp ordningen och vinna stöd åt Ag-generalen Edward Schenström. Kulle 230 är en berättelse som erinrar oss om de oroliga vindar som har blåst förbi genom historien. Den Nordeuropeiska unionens kamp för våld och död påminner oss bland annat om nazisternas krigshets under andra världskriget, men också amerikanernas starka hämndbegär efter 11 september. Och idag när likadana vindar åter har börjat blåsa i världen känns berättelsen mer aktuell än någonsin.

Milton Hagerblom Sjöquist är född 2003 i Stockholm, där han fortfarande bor med sin familj. Han kom i kontakt med litteraturen när han avslutade sitt sista år i grundskolan. Idag skriver han på sin lediga tid, som en hobby. Milton planerar att skriva en uppföljare av sin första roman: "kulle 230". När vet han inte, men inom kort.

Autoren/Hrsg.

Hagerblom Sjöquist, Milton

Weber, William

Leseproben

KAPITEL
1
Koboltblå himlar Motorn på den bepansrade bilen brummade rytmiskt i takt med den öde landsvägens ojämnheter. De åtta Agsoldaterna såg ut över det öppna och öde landskapet. Det de såg var en karg och ogästvänlig öken av aska och damm. Vägarna kantades av saker som lämnats kvar under flykten från staden av dess forna invånare. Nu var allt som fanns kvar ruiner. Spillror av det som en gång varit, och vad som hade kunnat bli. Barnvagnar, bröllopsklänningar, fotografier och koffertar låg utspridda längs med denna dödens väg. Men de människor som hade flytt var de som skulle skatta sig lyckliga. Ty även om deras liv nu krossats, kunde de fortfarande påbörja kampen på nytt. Men det kunde inte de som hållit sig kvar vid hoppet om att kriget inte skulle sluka dem med. Vilket gjort att de genom sin naivitet signerat sin egen dödsdom. Ty de som vågat sig kvar hade förvandlats till aska och stoft. Deras hem hade förvandlats till ruiner vars stommar nu tycktes rikta sig mot himlen likt ett par kalla döda fingrar. När man tänker på det, är det ofta svårt att förstå hur sådana saker kan ske. Hur livet kan slitas från en oskyldig, vänlig människa inom en bråkdel av den tid det tog att skapa det. För när kriget kommer, ödslas en stilla tår på de barn som skrikande slukats av dess våld. Men vad kan en stilla tår göra för den som inte längre finns? Hur ska du stilla den smärta som den personen kände i samma stund den blev ett offer? Hur ska den personen få känna sig lycklig när möjligheten försvann i ett eldhav. Det här är de frågor som kriget medför men aldrig besvaras. Det är de frågor som plågar de levande, ty kriget är bara över för han som i sin slutgiltiga stillhet funnit friden i graven. Männen som tittade ut genom de smutsiga fönsterna visste detta allt för väl. De visste vad smärta var, hur den kunde bita sig fast i ens kropp och likt en igel tömma en på det som möjliggjorde för en att existera. Ingen av dem berördes av de syner som de såg. Ingen kände minsta stygn av sorg när bilen passerade koffertar med barnkläder eller förkolnade kroppar, oavsett storleken på dem. Inte en enda av dem vände på huvudet i chock när de såg hur armar stack fram under nedfallna väggar, eller när man kunde se blodiga fotsteg i det svarta dammet. Dessa män kände ingenting, inte minsta gnutta glädje eller sorg. Javisst kunde de vara nöjda, upprymda, glada eller sorgsna, men dessa känslor kunde inte leva kvar särskilt länge. Det var som om de likt blommor på våren slog ut med all sin prakt bara för att sakta försvinna i takt med sommarens och höstens falnande ljus. Stämningen i den bepansrade bilen var neutral, varken munter eller sorgsen. Men detta var föga iögonfallande för en person som hade observerat dessa män förut. Männen satt i tysthet och tittade ut på den regnbåge av misär som hade färglagt landskapet. Kontrasterna mellan skalorna av svart och grått avbröts ibland av de bråte och tillhörigheter som kantade vägarna, och bidrog på så sätt till att skapa ett landskap som kunde liknas vid det mörka himlavalv som lystes upp av stjärnor. Allteftersom de närmade sig sin resas mål började männen gå igenom sin utrustning. De satte på sig de heltäckande svarta kevlarhjälmarna, som likt en bödels huva, täckte deras kala hjässor i ett lager av självförtroende. De gick även igenom de stora automatkarbiner de bar på, såg till att varje liten sak fanns på sin plats för att kunna göra sitt arbete när den tiden väl var inne. Slutstycken drogs tillbaka och magasin fördes in i magasinstyrningen. Man kunde se hur den mässingsfärgade kulan med sin svarta spets nu hade kommit på plats, varpå slutstycket återfördes till sin ursprungsposition. Man säkerställde även att samtliga sikten var brukbara och att vapnets förlängda mynningsbroms var slipad. Efter att detta var klart gick man igenom den svarta läderrem som löpte kring männens midjor. Man säkerställde även att, den yxa och kniv som utgjorde en standardiserad del i deras utrustning, även den fanns på plats. Därefter gick de igenom samtliga magasin i syfte att säkerställa att de var fulladdade. När alla dessa steg var klara nickade den längsta av dem nöjt mot de andra varpå han lutade sig bakåt. Den bepansrade bilen fortsatte åka genom staden i tio, kanske tjugo minuter tills den nådde den landsbygd som kännetecknade denna del av Moldavien. Platsen man skulle ta sig till var en gammal gård som låg cirka fem minuter utanför staden. På väg dit kunde man se kratrar från spränggranater som träffat marken och utgrävda skyttevärn där resterna av moldaviska soldater fortfarande fanns kvar. När konvojen svängde upp mot gården där de skulle hämta mannen, såg de en grupp soldater som tycktes stå och konversera med en gammal man. Åtminstone en av dem verkade finsk men det var svårt att säga. Männen hoppade raskt ut ur pansarbilen och gick mot platsen. När den längsta av männen, kapten Gustav Karlsköld bryskt frågade vilka de var svarade en av dem att han hette Oskari, att han var där för att undersöka rapporter om illegala aktiviteter. “Vi tar över”, sade Gustav med ett flin som självklart inte syntes genom den svarta masken. Oskari visste likt alla de andra i hans pluton att det var lönlöst att säga emot en Ag-soldat, och lät därför männen föra bort den gamle. När Gustav såg att männen hade gått runt hörnet beordrade han den närmaste Agsoldaten att skjuta två skott upp i luften. … När jag nu tänker närmare på varför Gustav beordrade soldaten att skjuta upp i luften kan det nog ha med en förutsättning för fruktan att göra, att man “räds det oundvikliga”, - så länge man tilldelar “det oundvikliga” en vidare innebörd än den som kommer antydas senare i den här berättelsen... Ag-soldaterna gick därefter tillbaka till pansarfordonen som stod parkerade bakom en av de många byggnader som fanns på gården. “Nu har vi äntligen funnit dig”, sade Gustav till den gamle. Den gamles ögon var mörka och fyllda av förakt. Ett hat som hade rotat sig under lång tid och som med största sannolikhet aldrig skulle avta. “Nå, du vet vem jag är antar jag”, fortsatte Gustav, “kan du inte presentera dig general?” Den gamles ögon var tomma, men det syntes en darrning genom hans kropp när hans forna grad yttrades. “Nå, var ni inte general i den moldaviska armén?”, frågade Gustav igen. Till en början satt den gamle tyst. Sedan skrattade han hånfullt och sade: “Ni måste ha fått tag på fel man. Vem skulle följa en svag gammal gubbe?” “Inte vet väl jag? Fråga dina män!”, utbrast Gustav med en röst präglad av en tydlig avsaknad av värme. Det tog ett tag innan de började tala igen men när de väl hade börjat fanns det inget stopp. Det började med pikar från vardera håll. Något som till slut resulterade i regelrätta vredesutbrott. Ett tag funderade Gustav på om han skulle hugga den gamle i låret bara för att få tyst på honom. Men han återfick snabbt fattningen och övergick återigen till sin annars så hånfulla ton: “Du vet vem du är, och om du inte avslöjar det nu kommer du göra det senare.” De två bepansrade bilarna krängde till och bytte riktning rakt ut på en åker. Nästan helt centralt på åkern låg en kulle, en kulle som hade fått beteckningen 230. Det var hit man skulle föra den gamle mannen för att där invänta stående order. … I praktiken har emellertid många Ag-soldater, även ur de ädlaste regementena, ägnat sig åt att bara följa sina order till viss del och utövat mer än vad som kanske var nödvändigt. Somliga har sedan krigets start ägnat sig åt att gå den sadistiska vägen i sin krigföring. Men när jag berättar detta vill jag inte bara dra uppmärksamheten till det faktum att vissa är sadister, utan jag kan också...