Heaf / Breitholtz Den Bivänlige Biodlaren

Ett Hållbart Förhållningssätt
1. Auflage 2018
ISBN: 978-91-7785-886-7
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 176 Seiten

Under de senaste åren har biodlare på flera kontinenter lidit svåra förluster, åtskilliga bisamhällen har gått under. Om man systematiskt undersöker orsakerna kan man med rätta fråga sig om dagens biodlingsmetoder har med det hela att göra? Kan den moderna biodlingens olika aspekter: kupornas utseende, ramar, vaxmellanväggar, regelbundna inspektioner, artificiell drottninguppfödning, drönarutskärning, drottninggaller, artificiell fodring, medicinering, vandringsbiodling, överetablering etc., medföra en minskning av binas vitalitet? Den här boken undersöker dessa metoder med hjälp av grundläggande forskning om binas biologi och modern apicultur, för att försöka hitta sätt att sköta bin som mer utgår från binas villkor. Den analyserar också grundläggande förhållningssätt för de val som ligger bakom olika sätt att sköta bisamhällen. Bisamhällets vaxkakor anses numera vara mycket mer än bara superorganismens skelett. Exempel ges där naturliga vaxkakor är utgångspunkten för biodling som mer respekterar honungsbinas natur genom att tillåta dem uttrycka sina artspecifika egenskaper. Bland de kupor som baserar sig på naturlika vaxkakor, presenterar författaren Èmile Warrés vertikala topplist kupa som ett praktiskt och ekonomiskt alternativ till ramkupor. Boken innehåller även konstruktionsritningar och moderna bivänliga tips på hur de kan skötas. Boken har medfört ett genombrott för Warré kupornas stora utbredning i de engelskspråkiga delarna av världen.

David Heaf är född 1947 i Liverpool, växte upp i Sheffield, är Bachelor of Science och Doctor of Philosophy i biokemi vid Universitet i North Wales, Bangor. Efter en forskarkarriär i biokemi, bosatte han sig i nordvästra Wales, där han arbetar som översättare och driver en stor trädgårdsodling med sin fru Pat. Han arbetade i början av 70-talet på Karolinska Sjukhuset som ung forskare. Han startade biodling 2003, med en av de vanligaste brittiska ramkuporna, National. 2006 kom han i kontakt med Warrébiodling och befolkade sex Warrékupor 2007. Han övervintrar ungefär 15 Warrékupor och mindre än en handfull Nationalkupor. 2010 gav Northern Bee Books ut hans bok om hållbar, apicentrisk biodling med titeln The Bee-Friendly Beekeeper. Den kom ut i en ny utgåva 2012.

Autoren/Hrsg.

Heaf, David

Breitholtz, Stefan

Leseproben

PROLOG TVÅ SAMHÄLLEN BLIR FYRA
Ett erbjudande om frihet? Det är en solig dag på vårkanten. En svärm honungsbin har just lämnat sin kupa i en skogsglänta och satt sig på en tunn gren täckt med blad, tjugo meter över marken, bara några steg söder om sin kupa. Den svajar lite i den lätta brisen och ser ut som den när som helst skulle kunna falla till marken. Biodlaren kommer och får syn på den. Fig. i: Svärm Endast ett fåtal bin flyger runt svärmen. Några bin dansar på utsidan av klustret. Andra rör sig hastigt in mot dess centrum. En del har pollen på bakbenen. Några större bin - drönare- är också med. Det går ett par minuter. Plötsligt formligen exploderar svärmen ut i flykt. Luftrummet fylls av surrandet från tusentals bin. På bara några minuter har de försvunnit över trädtopparna i en sammanhållen svärm, tydligen med ett specifikt mål i sikte. Biodlaren suckar. Ännu en förlorad svärm. En dag tidigare och han kunde ha förhindrat även denna. Aktiviteten på flustret är snart lika hög som innan svärmen gav sig av. Bina fullföljer arbetet med att dra upp en ny drottning. Biodlaren fortsätter arbetet med svärmförebyggande åtgärder bland sina kupor. Senare skall vi återkomma till vad han gör. Låt oss gå tillbaka lite i tid. Under ett par veckors tid har scoutbin gjort rekognosceringar i omgivningarna för att hitta möjliga bostäder. Många scoutbin fokuserar på en ihålighet flera meter upp i trädet bara några hundra meter hemifrån. Några flyger runt trädstammen och undersöker den från alla håll. Andra kryper in och runt på väggarna i mörkret. Den nästan helt runda insidan är knappt 30 centimeter bred och sträcker sig kanske dubbelt i längd uppåt från kvisthålet genom barken i ihålighetens botten. Denna är täckt med skräp, halvt förmultnad, bestående av gammalt vax som vaxmal sedan länge övergett. I den kupolformade översta delen av ihåligheten finns fortfarande fragment av gamla vaxkakor fastsatta i det ruttnande träet. För varje dag tycks antalet bin som surrar runt ingångshålet öka, tills den dag när svärmen först sätter sig nära moderkupan. Då sitter ibland klungor av bin utanför ihåligheten och trafiken fram och tillbaka är ivrigare än någonsin. Sedan märks en tydlig avmattning i trafiken. Men när svärmen börjar röra på sig igen har tillräckligt många scoutbin bestämt sig för just denna ihålighet, en av flera möjliga. Tillräckligt många scoutbin för att genom dansen på svärmen visa att just denna ihålighet skall bli samhällets nya bostad. Efter det att svärmen lyft leder scoutbina den genom att flyga rakt genom molnet av bin samtidigt som de lägger ett luktspår i luften. Inom några minuter är stammen runt hålet alldeles svart av bin och hålet försvinner. En stadig ström av bin, ibland i lager på lager försvinner in i trädet. Andra bin står på stammen med resta bakkroppar och visar en ljusare färgad fläck samtidigt som de fläktar med vingarna. En observant åskådare lägger märke till en tydlig citronliknande lukt i luften runt hålet. Svärmens eftersläntrare styr rakt in mot det. En kvart har gått. Alla, förutom en handfull bin som fläktar, har krupit in. En stund verkar allt ganska lugnt runt hålet. Inuti har strömmen av bin rört sig sakta mot ihålighetens översta del. Det är som om de blivit vaksamma på vad de kommer att hitta. Men de står också i intim kontakt med sin värdefullaste medlem, drottningen, utan vilken de är dödsdömda. När de kommer högst upp börjar de dra ihop sig till ett kluster och formar en upp och nervänd klockform som hänger ner i ihåligheten. Varje bi hänger sig fast i nästa genom att länka ihop benen. I mitten av klustret alstras värme och temperaturen närmar sig den mänskliga kroppens. De flesta arbetsbin har anlänt och är fyllda med honung. Det finns bara ingenstans att förvara den. En del bin börjar avsöndra vax på undersidan av sina kroppar och detta används för att bygga vaxkakor efter mycket tuggande och knådande. Andra krafsar och gnager i ihålighetens översta del för att få bort ruttet trä och gammalt vax. Ett regn av skräp och vaxsmulor förs igenom klustret ner i ihålighetens botten. När eftermiddagen kommer är ett antal bin redan ute och drar in nektar och växthartser. Hartserna görs om till propolis inte bara för att förstärka vaxet utan också för att fortsätta de tidigare hyresgästernas arbete med att klä in väggarna och täcka för sprickor med en söt luktande antiseptisk tunn hinna. Inom några timmar har den första vaxkakan byggts, oval och smal till att börja med sedan hjärtformad. Lite av honungen avsätts i cellerna i toppen. Cellerna lutar svagt mot sin nedre ände i vaxkakans centrum och hålls på så sätt på plats. Senare på kvällen börjar vaxbyggarna på sin andra vaxkaka, parallell med den första och med sitt centrum lite över en tumsbredd ifrån den. Vaxbyggarna hänger nu i långa kedjor under vaxkakorna, som fortfarande döljs inne i klustret. Fokus i deras arbete ligger i botten av vaxkakan när den växer nedåt. En natt av intensivt arbete väntar. Fig.ii: Samhälle i träd. Foto: Clive Hudson Snart syns en kraftigt ökad aktivitet runt ingångshålet. Bin flyger in och ut varje sekund. En del hämtar redan in pollen i en mängd olika färger, gula, naturvita, orangefärgade och bruna. Drottningen har lagt ägg i ett område på båda sidor av den första vaxkakan och snart finns larver att mata. Det finns ingen tid att förlora, samhället måste etablera sig med tillräckligt många vaxkakor och matförråd för kommande vinter. Den här andra dagen har två nya vaxkakor påbörjats parallella med de tidigare. I slutet av veckan är toppens bredd fylld med vaxkakor, förvånansvärt välordnade och parallella längst upp där de är fästade, men lite böljande längst ner i kanerna. Varje vaxkakas kanter är fästade i väggarna längst upp och hjärtformen försvinner allt mer som en följd av det. Överallt hänger vaxkakorna ner i en form som nästan helt följer det ursprungliga klustrets form, men kanterna är nu synliga. De flesta bin som inte är ute och drar sitter i mellanrummen mellan vaxkakorna. Vakter finns redan utposterade vid ingångshålet. Andra bin står alldeles innanför och fläktar med vingarna. Åter andra är sysselsatta med att förminska hålet med vax och propolis för att lättare kunna försvara sig mot inkräktare. Livet i det nya samhället fortsätter ungefär så här hela sommaren. Växlingarna i tillgängliga dragväxter märks på färgen på det pollen som kommer in. Det komplexa samspelet i arbetsstyrkan mellan putsbi, ambi, byggbi, städbi, pollen och nektarberedare, vaktbi och dragbi fortsätter mellan vaxkakorna. Det finns några hundra drönare som hjälper till att värma ynglet. Snart har alla vaxkakorna ett område med yngel. I de första områdena har ynglet kläckts för länge sedan och tar del i arbetet. Man kan föreställa sig en ovalt, sfäriskt formad zon genom hela vaxbygget som upptas av yngel. Vaxet har redan antagit en mörkare färgton. Över det och lite på sidorna som en dom finns pollen. Utanför denna och ut mot sidorna upp mot de översta fästpunkterna finns celler med honung, mycket redan täckt med vaxlock. När celler blir lediga i den övre delen av yngelklotet börjar städbin sitt arbete med att dra ut och tugga sönder avfall och pollera cellväggarna med propolis. När de är rena fylls de med honung i vardande. Drottningen skulle snart få ont om plats för sitt äggläggande om det inte hade varit för att vaxkakorna hela tiden byggts på nertill medan vädret fortfarande är varmt och det finns tillräckligt med drag. Även om många celler nertill ser ut att var oanvända, fylls de ibland med nektar, bara för att tömmas senare samma dag och flyttas dit honungen håller på att tillverkas. Varma...