Bergman Eros Begravning

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-053-5
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 305 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Hjalmar Bergman skrev bl.a. romaner, noveller och i vissa fall filmmanus som ofta utspelade sig i svensk småstadsmiljö. Eros' Begravning är en av Bergmans romaner.

Autoren/Hrsg.

Bergman, Hjalmar

Leseproben

Fru Olga Janselius satt vid sitt halvöppna sängkammarfönster och betraktade någonting, som skulle giva upphov till åtskilliga samtal, än flera historier samt en del förvecklingar. Den unga fruns morgontoalett var ej avslutad; hon bar kamkofta och det svarta håret låg i en tämligen tjock fläta utmed ryggen. Just då denna fläta skulle upplösas, hade kammarjungfrun på sin matmors hals strax nedanför högra örat upptäckt ett litet hudutslag, en revorm. Denna åkomma orsakas enligt kammarjungfruns förmenande av en liten men energisk mask, som borrar sig in i den mänskliga huden, varvid den visar tydlig förkärlek för ung och mjäll hud. Han är mer förarglig än farlig men bör i alla fall utrotas och härtill ha de vise funnit ett utmärkt medel i grodspott. Grodan lever nämligen av mask och hennes spott, som man finner överallt på gräs och örter, är för masken ett dödligt gift. Så långt kammarjungfrun. Fru Janselius begagnade tillfället att sprida en smula upplysning. Den så kallade grodspotten har ingenting med grodor att skaffa utan är en slemmig vätska, varmed grodsputens—Aphrophora spumaria—larv omger sig. Härtill genmälte Bolla, kammarjungfrun, att vare sig en larv eller en slarv spottat klysan, så skulle hon därmed förjaga den eländiga masken. Och hon begav sig åstad, i flygande fläng och trallande en hjärtslitande visa om en mycket olycklig kärlek. Såtillvida var allting gott och väl. Men när flickan sprungit över gårdsplanen och just skulle vika om flygelbyggnadens hörn, mötte hon en ung karl, och mötet gjorde slut på hennes beskäftiga brådska. Fru Janselius kände icke karlen men antog, att han var en säsongarbetare, anställd vid torvupptagningen. Vidare antog hon att Bolla stannat för att inhämta några upplysningar rörande grodspotten. Det förra antagandet var riktigt, det senare höll ej streck. Vissa utmanande rörelser från den unge mannens sida, vissa mjuka slingringar hos flickan övertygade henne om, att samtalet tagit en galant vändning. Fru Janselius suckade. Hon stack pekfingern i mun och beströk därefter med sin egen saliv revormen—ty även det ska vara bra—varpå hon löste upp sin fläta, kammade sitt hår, satte upp det. Hon suckade än en gång och återvände till fönstret. Paret hade försvunnit, men en flik av Bollans blårandiga kjortel stack fram vid husgaveln, och då och då kom en hullig, brunbränd armbåge till synes. Samtalet fortsatte. Hade fru Janselius varit en på handling inriktad natur, skulle hon givetvis ha slagit upp fönstret på vid gavel och med få, kraftiga ord tillrättavisat den försumliga. Tyvärr var hon en människa med vetenskaplig läggning. Passionerad statistiker föll det henne genast in att ett stort fält för vetenskapliga undersökningar här låg obrukat. Hur mycken tid offrar människan på sitt kärleksliv? Snabbt uppdelade hon arbetsfältet i trenne rutor: 1) tid för kärlekshandlingar (dans, smek, coitus), 2) tid för kärleksreflexioner och förberedelser (utsmyckning, "drömmerier", erotiska böcker och skådespel), 3) kärlekssamtal ("flirt" till gränsen av giftermålsanbud, där man råkar in på socialt område). Fru Janselius beslöt att genast plöja en första fåra på det stora fältets tredje ruta. Hon skyndade till nattduksbordet och ryckte det lilla damuret ur dess läderetui. Det lilla damuret stod. Hon blickade upp mot frontespisklockan över dörren. Stod. Hon vände sig mot Minervaklockan, ett konsolur av Per Henrik Beurling. Minerva stod. Fru Janselius fick ett allmänt intryck av bristande noggrannhet, av slarv, av lättsinne—vetenskapens lömskaste fiende. Så erinrade hon sig väckarklockan. Även den stod men kunde dragas upp i ett nafs. Med detta blygsamma men nyttiga instrument i sin hand tog hon åter plats vid fönstret. Fru Olga Janselius, dotter till den kända professorskan Anna-Lisa Willman och hennes man professorn, syster till doktor Karolina Willman och författarinnan Anna-Lisa Djurling, kusin till docenterna Betty Willman och Lotten Brenner samt amanuensen Lizzy Willman, var själv som nämnts av vetenskaplig läggning och hade icke saknat vetenskaplig ambition. Men ett i de flesta hänseenden olyckligt äktenskap hade upplöst denna fasta ambition i nycker och infall, som någon gång kunde få en viss prägel av förryckthet, så främmande för vetenskapen. Och likväl hade hennes äktenskap gagnat om icke vetenskapen direkt så åtminstone några av dess utövare. Vid en tidpunkt, då professorskan Willmans stora representationskostnader hotade att överstiga professorn-kirurgens ej obetydliga inkomster, hade en viss Jan-Petter Janselius råkat under professorns kniv och efter en lyckad gallstens- eller njurstensoperation införts i professorskans umgängeskrets. Hans historia kan icke kallas alldaglig. Han var yngste son till en förmögen bergsman, häradsdomaren Erik Jansson på Lilla Klockeberga. Medlemmar av släkten hade skrivit sig Janselius, och då Jan-Petter bestämts för den lärda vägen, upptog han det lärda namnet. Efter ettåriga studier vid universitetet for Jan-Petter till Paris. Fadern hade dött och efterlämnat en betydande förmögenhet att delas på fyra barn. Jan-Petter tog sin lott i kontanter, och då åtta år förflutit hade kontanterna tagit slut. Han återvände hem, förvandlad. Han hade rest ut som en ilsket rödhårig, fräknig, uppnäst bondpojke; han återvände som en blek, mager, medelålders man med en kolsvart hårkrans kring den kala hjässan, kolsvarta bryn, böjd näsa, kolsvarta mustascher och dito pipskägg. En än större förvandling förestod. I närheten av Lilla Klockeberga ligger det Brennerska godset Larsbo. Det ägdes av greve Henrik Brenners barnlösa änka, ett fruntimmer i svart. De sista åren av sitt liv ägnade hon med nit åt religionen och upprättade en missionsskola i en av gårdens flyglar. En lada uppläts till väckelsemöten. Den sysslolöse och uttråkade vivören, som åt nådabröd hos sin äldste bror, uppträdde på dessa möten, först som åhörare, sedan som väckt och vittne, sedan som talare. Slutligen blev han föreståndare för missionsskolan. Änkegrevinnan besvarade alla invändningar mot utnämningen med de orden: han är en man, som älskat mycket och lidit mycket. På sin dödsbädd gifte hon sig med Jan-Petter Janselius och överlämnade gods och skola i hans vård. Skolan försvann före sorgeårets utgång. Jan-Petter hade åter förvandlats. Hans religiositet hade blivit högkyrklig. Dessutom hade han blivit genealog och upprättade med några yrkesgenealogers bistånd släkten Janses stamtavla, varvid han påpekade den egendomliga omständigheten att huvudmannen i varannan generation burit namnet Erik, vilket kunde tyda på en härstamning från den Erikska kungaätten. En hypotes, som han dock ej ville förfäkta, endast framkasta. För resten var hans huvudintresse under dessa år konst. Hans smak var icke dålig och han hade förvärvat en viss sakkunskap i fråga om kuriositeter. Han samlade och fäste sig i valet mera vid innehållet än vid formen. Det erotiska motivet var hans ledstjärna; den strålade lika klart från en grekisk vas som från ett forainskt blad. Vid några och femtio års ålder gifte han sig med den tjuguåriga Olga Willman. Han var förälskad. Flickan var mager men tämligen kraftigt byggd, hon hade stora händer och fötter, ansiktets oval var fulländad, näsan vackert böjd, ögonen mörka och spelande, en liten smula kisande, pannan tämligen låg men prydd av en mycket ostyrig och lustig mörk lock. De stora händerna, de gängliga, kantiga rörelserna, de spelande ögonen och framför allt den ostyriga locken kom henne att likna en pojke, och Jan-Petter, som börjat tröttna på det renodlat kvinnliga, fann henne behaglig. Men han ville på inga villkor gifta sig med henne; lika litet ville hon gifta sig med honom. Professorskan, som önskade partiet, behövde likväl ej använda vare sig maktspråk eller övertalningsförmåga. För att rätt förstå hennes taktik måste man vara mor, och vi nöja oss med att konstatera faktum: yngsta flickan Willman gifte sig med Jan-Petter på Larsbo. Före äktenskapets ingående upprättade Jan-Petter ett gåvobrev, som överförde äganderätten till Larsbo på hans första hustrus, änkegrevinnan Brenners, brorson, den då knappt tioårige greve Ludwig Battwyhl. Avkastning och nyttjanderätt förbehöll sig Jan-Petter för livstid och skulle efter hans död tillkomma änkan, så länge hon ej trätt i nytt äktenskap. Häremot reste professorskan invändningar, men bemöttes med en förklaring av så cynisk öppenhjärtighet att hon för första gången i sitt liv retirerade i hopplös oordning. I trots härav fick Willmanska släkten icke någon orsak att beklaga giftermålet. Larsbo var givande, dess förvaltare, schweizaren Casimir Brut, en dugande man, och Jan-Petter själv visserligen snål men medgörlig. Denna medgörlighet var helt och hållet professorskans förtjänst. Svärmor och svärson ägnade varandra en svärmisk och något sliskig tillgivenhet. De förenades i en fullständig sympati, de hyste båda samma aktning för allt, som ägde officiell glans eller som hade utsikt att en gång nå denna glans; de hade båda besvarat livets stora frågor och kunde med lugn ägna sig åt de smärre; de voro båda tandlösa och könlösa och behövde icke dölja någonting för varandra; de hyllade samma etiska och estetiska åsikter utom i fråga om viner, där Jan-Petter visade prov på en mera känslig smak; de älskade båda det sköna och goda särskilt i dess pikanta former; de svärmade båda för genialisk och välformad ungdom av båda könen. Studenter och studentskor, unga konstnärer och litterater, som tillhörde den Willmanska släkt- eller vänskapskretsen, behövde...