Bergman Vi bookar och krokar och rothar

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-108-2
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 416 Seiten

Reihe: Svenska Ljud Classica

Romanen utspelar sig från 1880-talets första år till de första åren under 1900-talet, i en mellansvensk stad som troligen är Wadköping. Bland huvudfigurerna får man bland annat träffa den veke ingenjör Julius Krok, dennes son Abraham Krok, den hårdhudade affärsmannen J.A. Broms, den sluge och självmedvetne juristen Abraham Björner som enligt romanens uppgift ser ut som Gustav Vasa, den intelligenta mamsellen Mimmi Book som är syster till prosten Book och den demoniske sedlighetsivraren lektor Paulus Holmin.

Autoren/Hrsg.

Bergman, Hjalmar

Leseproben

FASTER MIMMIS OCH STADENS HISTORIA
I tidernas begynnelse härskade över staden en borgmästare vid namn Paulus Stenberg. Han var en frihetsälskande man och son av en frihetsälskande man. Fadern hade hela fyra veckor hållits kvar på högvakten, därtill dömd av "tyrannen". Och sonen hade tagit verksam del i 1809 års händelser, åtminstone påstod han så själv. Som borgmästare bibehöll han sin frihetskärlek men förenade den med en fruktansvärd despotism. Han avskydde allt "fransöskt" och visade detta genom att äta fult och glupskt och genom att tala en svenska, som var mycket grovkornig. Han stutade skolpiltarna och ibland även de yngre lärarna, ty trivialskolans rektor var en mes, som icke förstod sköta sin färla. Brännvinsbränningen befordrade han och likaså supandet. Han fann det politiskt och nationalekonomiskt hälsosamt. —Vilka äro de människor, som icke supa? frågade han sin hustru. Och hustrun svarande: —Människor, som icke supa, äro dels sådana, som hava begått ett brott, dels sådana, som umgås med planer att begå ett brott, vilka planer de icke vilja i ruset röja. Det var en paragraf i borgmästare Stenbergs medborgerliga katekes, ett oskrivet arbete, som stadens borgmästarinna, nattvakter och fyllbultar måste känna punkt för punkt. Borgmästarens makt, som i världsliga ting var oinskränkt, sträckte sig även in på det ecklesiastiska området. Han avskydde pietister, och konventikelplakatet var en av de få kongl. förordningar, som han verkligen respekterade. Den ende, som kunnat stävja borgmästarens makt åtminstone på kyrkstämman, prosten Eberhard Roth, var en man, som "med förnuftets logiska slutledningar sökte förena tron på religionens uppenbarade sanningar" och som följaktligen varken hade tid eller kraft för annat arbete. Eberhard Roth var en riddare av studielampan, han var sliten, kantstött och smutsgrå, hans hår hade fallit, och skägget, som fått växa ut först på gamla dagar, var fruktansvärt strävt och ovårdat. Han drack endast vatten och åt utan att se maten, utan att lukta på den, utan att smaka. En verklig asket. Två gånger om året drack han vin för att visa, att han icke förhävde sig inför sin Frälsare, "den där ock drack vin". Men det var allt. Han var så mager, att prostinnan honom ovetande stoppade vadd här och där i kläderna, på det att han ändå måtte se ut som en bättre människa och Herrans tjänare. I ett hänseende måste likväl prosten Eberhard ha svikit de asketiska idealen, ty prostgården vimlade ständigt av barn. Prostinnan använde tre rum till barnkammare. Ett för flickorna, ett för gossarna och ett för äldste sonen, som var ett geni. Denne gosse tog livet av sig. Somliga påstodo, att han överansträngt sig, andra åter menade att han förälskat sig i en adlig fröken. Hur som helst, tredje rummet ärvdes av sonen numro två, som var ett halvt geni och särdeles kunnig i hebreiska språket. Han blev sedermera präst, till en början rationalist liksom fadern, därefter ritchlian och konsistorii skjutshäst. Han slutade sina dagar som komminister i fädernestaden och gifte sig med prosten Books dotter. Prosten Roth efterträddes nämligen av prosten Book, en ståtlig prästman från västkusten. Och nu kom det till heta duster mellan världslig och andlig myndighet. Book var så där halvt om halvt pietist och predikade väldeliga mot superiet. Han höll bönestunder och hans älsklingstext var den stygga historien om Lot och hans döttrar, vilken gav honom gott tillfälle att utmåla dryckenskapens ohyggliga följder. En söndag under högmässan satt borgmästaren i sin bänk och stirrade framför sig med blodsprängda, utstående ögon. Förr i tiden hade han alltid sovit i kyrkan, men med åren hade han blivit sömnlös och led mycket därav. Han satt nu där och stirrade framför sig och såg på sina ullvantar, som voro trasiga, och tänkte på sin hustru, som var död, och på sina barn, som också voro döda, och på alla andra, som voro döda och på alltsamman. Och bäst han satt, började han brumma och småsjunga: "Herre, fräls min gamla själ, herre, fräls min gamla själ—" Helt sakta och tanklöst till en början, men så småningom allt högre och ursinnigare— "Min gamlade själ", vrålade han, "mitt själaskrälle!" Prosten Book, som sett många underliga fall av väckelse, trodde ett ögonblick att någonting sådant förelåg och skyndade ned till borgmästarebänken. Men när Stenberg blev varse sin fiende, lade han sig på ryggen, sparkade och svor. Han bars in i sakristian. Prosten konstaterade, att borgmästaren fått slag. Det var fjärde anfallet under två år och gubben hade sina nittio bakom sig. Book frågade, om han ville anamma sakramentet. Men gubben hasplade fram en massa fula ord, som väl må skrivas på dödsyrans räkning. Så slutade borgmästar Stenberg. Hans släkt skingrades över jorden, och endast en telning därav har sedermera återvänt till staden: Stenbergs dotterdotters son, lektor Paulus Holmin, "Aposteln" kallad. Det världsliga herraväldet i staden var till ända. Borgmästarens efterträdare var en obetydlig person, prosten Book däremot högst betydande. Han avlade så småningom de pietistiska sympatierna. Och sedan han satt en damm för brännvinsfloden, började han själv dricka ett gott bordeaux, som han tog på fat från Göteborg. Vinet vann snart en viss ryktbarhet, biskopen visiterade oftare än förr, och lantpatronerna började umgås i stadens prostgård. Även nåden på Björkenäs gjorde visit, dock först sedan prostinnan, som var en tarvlig människa, lämnat det jordiska och ersatts av faster Mimmi. Under fulla fyratio år styrde prosten och hans syster. Ständigt lika kraftigt och klokt men icke alltid lika lyckligt. Det fanns också många svårigheter att övervinna. Hantverksmästare, handlande och ämbetsmän voro alla gifta, och det var ingen särdeles konst att styra dem. Det gjorde faster Mimmi, vars tron var en kaffesäck. Med skolpojkar, gesäller och marknadsbönder ställde det sig svårare. De voro oberoende män och ofta mycket oförvägna. Det fanns en sadelmakaregesäll—hans namn har sjunkit tillbaka inom det historiskt ovissa, men hans gärning lever—den gesällen var en verklig revolutionär. Han fordrade egendomsgemenskap, stal en pistol och slog in fönster. Han ville riva kyrkan men fordrade samtidigt, "att Guds ord skulle rent och klart predikas". Han var en Luther i många stycken men en bov i andra. Det var han, som första gången tände en Valborgsmässoeld på brända stenen. Han kallade den frihetseld, och när den slocknat, ville han dränka sig i Blekängsbäcken, som dock var för grund. Det var även han, som antände Backarnas uthus och sålunda blev indirekt medskyldig i änkefru Siedels död. Detta sista dåd erkände han aldrig, men dömdes och dog i fängelset. Han var onekligen den värste, men det fanns flera sådana orosandar inom samhället. Den nye borgmästaren måste upprätta en säkerhetspolis, som till en början bestod av Larsson och Starke-Petter. Larsson hade varit trädgårdsdräng och återvände snart nog till denna näring, i det att han vårdade borgmästarinnans och faster Mimmis trädgårdar. Starke-Petter däremot var en fruktansvärd man, f.d. rättare på Klockeberga, stark och våldsam. Skomakar Hagelin påstod, att Starke-Petter "hade rättfärdigheten". Han var i själva verket så omutligt rättfärdig, att han häktade själve stadsfiskalen för fylleri. Och när Starke-Petter häktat, vågade icke borgmästaren fria. Han beredde myndigheterna många ledsamheter. När järnvägen kom, häktade han en massa "rallare", och man hade nära nog måst inställa arbetet. Men i rättan tid lyckades faster Mimmi gifta bort honom med borgmästarinnans piga. Starke-Petter klipptes liksom Simson och behöll endast det mått av rättfärdighet, som kan vara lämpligt för en polisman. Faster Mimmis makt över de gifta männens sinnen berodde av en massa små omständigheter, vilkas inre samband man måhända icke genast skönjer. Syskonen Book hade uppfostrats i en prästgård på västkusten, ett enkelt hem, där man ofta läste postillan men sällan fann fläskstrimlor i rotmoset. De lärde förtrösta på Guds vishet och på människors enfald. Och på sig själva. I sitt tjugonde levnadsår kom Mimmi till Göteborg som husmamsell. Hon var då ett stort och vackert fruntimmer. Unga herrar, som fått sina seder fördärvade i London eller kanske till och med i Paris, förärade henne bröstnålar av guld, silverkammar, luktdosor av bärnsten eller kristall och andra prydliga föremål. Hon lade gåvorna i kistan och bemötte givarna med ett orubbligt, oförstående lugn. Hon var oantastlig och praktisk. Likväl gjorde hon farliga bekantskaper. Hon stavade sig igenom "Les mystères de Paris" och "Le juif errant". Som hon var tämligen okunnig i franska språket, trodde hon sig gå förlustig de värsta mysterierna och anade hemligheter, som Eugène Sue sannolikt skulle ha skämts att publicera. Vidare lärde hon känna Webers Aufforderung zum Tanz, och hon dansade polkamazurka med en ung man, vars lätt beslöjade fräckhet, svarta hår, kulörta sidenduk och snäva byxor gjorde ett oförgängligt intryck på den unga kvinnosjälen. Den unge mannen talade en hel del om "vanitas vanitatum", och han ville låna mamsellen mr Thackerays alldeles förträffliga böcker. Mamsellen bedyrade, att hon icke ville läsa alltför fria och vådliga romaner. Den kraftiga unga flickan greps av en obotlig rädsla för det svarta håret och de snäva byxorna. Hon undvek, hon stängde sig inne, hon lagade en bitter dryck efter recept av år 1722, en dryck...