Strindberg Tjänstekvinnans son

1. Auflage 2021
ISBN: 978-91-7639-105-1
Verlag: SAGA Egmont
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, Band 1, 282 Seiten

Reihe: En själs utvecklingshistoria

Boken är självbiografisk och skrevs ett år före Hemsöborna. I romanen berättar han om uppväxten och hela sin familjesituation. I boken heter Strindbergs karaktär Johan.

Autoren/Hrsg.

Strindberg, August

Leseproben

Rädd och hungrig


1.

Fyrtiotalet hade gått ut. Tredje ståndet, som genom 1792 års revolution tillkämpat sig en del av människans rättigheter, hade nu blivit påmint om att det fanns ett fjärde och ett femte, som ville fram. Svenska bourgeoisien, som hjälpt Gustav III att göra den kungliga revolten, hade längesedan recipierat i överklassen under förre jakobinen Bernadottes stormästarskap och hjälpt till att motväga adels- och ämbetsmannaståndet, vilka Carl Johan med sina underklassinstinkter hatade och vördade. Efter 48 års konvulsioner togs rörelsen om händer av den upplyste despoten Oscar I, vilken insett evolutionens omotståndlighet och därför ville passa på tillfället att få äran av reformernas genomförande. Han binder vid sig borgerskapet genom näringsfrihet och frihandel, med vissa inskränkningar naturligtvis, upptäcker kvinnans makt och beviljar systrar lika arvsrätt med bröder, utan att samtidigt lätta brödernas bördor såsom blivande familjeförsörjare. I borgarståndet finner hans regering sitt stöd gentemot adeln med Hartmansdorff och emot prästerskapet, vilka utgöra oppositionen.
Ännu vilar samhället på klasser, tämligen naturliga grupper efter yrken och sysselsättningar, vilka
hållas i schack mot varandra. Detta system upprätthåller en viss skenbar demokratiskhet, åtminstone i de högre klasserna. Man har ännu icke upptäckt de gemensamma intressen, som sammanhålla de övre ringarne, och ännu finnes ej den nya slagordningen, fylkad efter över- och underklass.
Därför finnas ännu inga särskilda kvarter i staden, där överklassen bebor hela huset, avsöndrat genom höga hyror, fina uppgångar och stränga portvakter. Därför är huset vid Klara kyrkogård, oaktat dess fördelaktiga läge och höga taxering, ännu de första åren av femtitalet en ganska demokratisk familistér. Byggnaden bildar en fyrkant omkring en gård. Längan åt gatan bebos på nedra botten av baronen, en trappa upp av generalen, två trappor upp av justitierådet, som är husvärd, tre trappor upp av kryddkrämaren, och fyra trappor upp av salig Carl Johans pensionerade köksmästare. I vänstra gårdsflygeln bor snickaren, vicevärden, som är en fattiglapp; i den andra flygeln bor läderhandlaren och ett par änkor; i den tredje flygeln bor kopplerskan med sina flickor.
Tre trappor upp i stora byggningen vaknade kryddkrämarens och tjänstekvinnans son till självmedvetande och medvetande om livet och dess plikter. Hans första förnimmelser så som han sedan erinrat sig dem, voro fruktan och hunger. Han var mörkrädd, strykrädd, rädd för att göra alla till olags, rädd att falla, stöta sig, gå i vägen. Han var rädd för brödernas nävar, pigornas luggar, mormors snubbor, mors ris och fars rotting, Han var rädd för generalens kalfaktor, som stod ner i farstun med pickelhuva och fascinkniv, rädd för vicevärden, när han
lekte vid soplåren på gården, rädd för justitierådet, som var värd. Över honom maktägande med privilegier, från brödernas åldersprivilegier upp till fadrens högsta domstol, över vilken dock stod vicevärden som luggades och alltid hotade med värden, vilken mest var osynlig, emedan han bodde på landet och kanske därför var den mest fruktade. Men över dem alla, till och med över kalfaktorn med pickelhuvan, stod generalen, mest dock när han gick ut i uniform, med trekantig hatt och plumager. Barnet visste ej hur en kung såg ut, men han visste att generalen gick opp till kungen. Pigorna brukade också tala om sagor om kungen och visade kungens markatta. Modren brukade även förestava aftonbönen till Gud, men något redigt begrepp om Gud kunde han ej få, men han måste nödvändigt stå högre än kungen.
Denna fruktan var troligen ej något egendomligt för barnet, såvida icke de stormar, som övergått föräldrarne under det han bars i moderlivet, haft något särskilt inflytande på honom. Och det hade stormat betydligt. Tre barn voro födda före äktenskapet, och Johan föddes först i början av vigseltiden. Han var troligen icke något önskebarn, aldra minst som konkurs föregått hans födelse, så att han kom till världen i ett skövlat, förr välmående bo, där nu endast fanns säng, bord och ett par stolar. Farbrodern var död i samma tid och han hade slutat som fadrens fiende, därför att fadren ej ville bryta sin fria förbindelse. Fadren älskade denna kvinna och han bröt icke bandet, utan knöt det för livet.
Fadren var en sluten natur och kanske därför en kraftig vilja. Han var aristokrat av börd och av uppfostran. Det fanns en gammal släkttavla, som
visade adlig ätt från 1600-talet. Sedan hade fäderna varit präster, hela fädernet från Jämtland, med Nordmanna- och kanske Finnblod. På vägen var det uppblandat. Fadrens mor var av tysk börd från snickarfamilj. Fadrens far var kryddkrämare i Stockholm, chef för borgerskapets infanteri och hög frimurare samt Carl Johans-dyrkare. (Om det var fransmannen, marskalken eller Napoleons vän som dyrkades, är ännu icke utrett.) Johans mor var fattig skräddardotter, av en styvfar utsatt i livet såsom piga, sedan som värdshusflicka, i vilken ställning hon upptäcktes av Johans far. Hon var demokrat av instinkt, men såg upp till sin man, därför att han var av »god familj», och hon älskade honom, om såsom räddare, make eller familjeförsörjare, det vet man icke, och sådant är svårt att konstruera ut.
Fadren kallade drängen och dalkullan du, samt titulerades av pigorna patron. Han hade icke övergått till de missnöjda oaktat sina nederlag, utan förskansade sig genom religiös resignation: det var så Guds vilja; och genom att isolera sig i sitt hem. Dessutom behöll han alltid ett hopp att kunna höja sig.
Men han var aristokrat i botten, ända in i sina vanor. Hans ansikte hade tagit en förnoblad typ; orakat, finhyllt, med håret som Louis-Philippe. Därtill bar han glasögon, klädde sig alltid fint och älskade rent linne. Drängen, som borstade hans stövlar, var ålagd att bära vantar under proceduren, ty hans händer ansågos vara för smutsiga att få stickas in i patrons stövlar.
Modren fortfor att vara demokrsat i sitt innersta. Hon var alltid enkelt men rent klädd. Barnen skulle alltid vara hela och rena, men icke mer. Hon var

förtrolig med tjänarne och straffade genast det barn, som varit ohövligt mot någon av dem, genast, utan dom och rannsakning, på blotta angivelsen. Hon var alltid barmhärtig mot fattiga och hur svårt det än var i huset, fick aldrig en tiggare gå utan en bit mat. Alla gamla ammor, fyra stycken, kommo ofta på visit och mottogos då som gamla vänner.
Stormen hade farit fram väldeliga över familjen, och skrämda som hönsfåglar hade släktens spridda medlemmar krupit tillsamman, vänner och fiender om varandra, ty de kände att de behövde varann, att de kunde skydda varann.
Faster hyrde två rum av våningen. Hon var änka efter en berömd engelsk uppfinnare och fabriksägare, som slutat med ruin. Hon hade pension, på vilken hon levde med två döttrar med fin uppfostran. Hon var aristokrat. Hade haft ett lysande hem, hade umgåtts med notabiliteter. Hon hade älskat sin bror, icke gillat hans äktenskap, men tagit hans barn till sig under det stormen gick över.
Hon var klädd i spetsmössa, och kysstes på hand. Lärde brorsbarnen att sitta rätt på stolen, hälsa vackert och uttrycka sig vårdat. Hennes rum buro spår av förgången lyx och talrika och förmögna vänner. En stoppad jakarandamöbel med virkade överdrag i engelska mönster. Den avlidne mannens byst, klädd i vetenskapsakademiens frack och med vasaorden. På väggen ett stort oljeporträtt av fadren i borgerskapets majorsuniform. Detta trodde alltid barnen att det var en kung, ty han hade så mycket ordnar, vilka senare befunnos vara Frimurarordens insignier.
Faster drack te och läste engelska böcker.
Ett annat rum beboddes av morbror, diversehandlare vid Hötorget, jämte en kusin, son av den...