Wilson Monsieur Cul-de-sac

1. Auflage 2019
ISBN: 978-91-7851-546-2
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 152 Seiten

Det är tidigt 70-tal. The Grateful Dead, rockfestivalen i Bickershaw, folkabuss och Mah-Jong jacka. Karin och Thomas anländer till Saint-Malo i Bretagne. Hon för att studera vågkraftverket i La Rance, han för att skriva på en avhandling om Hjalmar Söderberg. I Saint-Malo träffar de Monsieur Reynaud, ovetande om hans morbida idéer om att "rekonstruera ett liv på ett imaginärt plan". Monsieur Cul-de-sac är en berättelse om förlorad kärlek, livets återvändsgränder, men också om att söka och finna en psykologisk förklaring till en ond människas tankar och handlingar.

Kenneth Wilson är född i Kyoto, Japan. Han disputerade vid Lunds Universitet med doktorsavhandlingen Etik och känslor. Han har även varit präst i Svenska kyrkan. Därefter har han tjänstgjort som lektor i svenska, religion och psykologi. Monsieur Cul-de-sac är hans debutroman. Han har haft hjälp att skriva boken genom sin erfarenhet som präst att kunna sätta sig in i människors sätt att hantera traumatiska händelser. Resultaten från hans doktorsavhandling har även bidragit till den psykologiska infallsvinkeln.

Autoren/Hrsg.

Wilson, Kenneth

Leseproben

Januari 1972
2
Thomas blickade upp mot himlen och färdades i en rymd som hos Chagall. Tittade sedan förstrött på den bretonska landsbygden, samtidigt som han i tågfönstrets spegelbild fick syn på Karin sitta försjunken i Swanns värld. De hade träffats på en fest, som en kompis ordnat. Det första han lade märke till var hennes långa hår och allvarliga min, som påminde om en ung Françoise Hardy på skivomslaget till Tous les garçons et les filles. Karin slog igen boken, sträckte på sig och även hon såg ut genom fönstret. Januarisolens bleka ljus lyste över en ändlös rad av små åkerlappar. Mellan åkrarna skymtade hus i nordfransk stil med trekantiga tak, vita granitväggar och gavlar av bruna trästockar. Snart avlöstes de lantliga husen och fälten av gråa förortsvillor och välansade trädgårdar. – Vi får göra oss i ordning, sa han, reste sig och tog ner resväskorna. Hon stoppade boken i ryggsäcken, ställde sig bredvid honom och hjälpte till med bagaget. Då expresståget från Paris saktade ner farten och rullade in på Gare de Rennes, trängde de sig ursäktande förbi resenärer på väg mot tågdörren. De rusade längs perrongen in i stationsbyggnaden och köpte biljetter. Mannen i luckan pekade mot utgången. – Skynda er. Tåget till Saint-Malo står vid plattformen till höger, lycka till. Ett äldre par hasade sig fram med sina trunkar och Thomas hjälpte dem stiga ombord. Båda andades tungt när de kom in i tågkupén och kvinnan torkade sig om halsen och nacken. – Tack snälla ni, vilket land kommer ni ifrån? sa hon och stoppade ner näsduken i handväskan. – Vi är från Sverige, jag har fått ett stipendium för att studera vågkraftverket strax utanför Saint-Malo, sa hon. Den gamla damen nickade och log, sedan vände hon undrande blicken mot Thomas. – Och jag skriver på en doktorsavhandling i litteratur, sa han. – Det förefaller spännande. Är det sant att det går isbjörnar omkring på gatorna i Sverige? sa hon. – Jag kan försäkra det inte finns några alls. Vill ni möta dom får ni fara upp till Norra ishavet. Semestrar ni i Bretagne? sa Karin. Hon slog ner ögonen och sa: – Vår son var kompanisjukvårdare i Normandie och Bretagne 1944. Vi är här för att hedra Nigel och kamraterna som dog under de första veckorna efter landstigningen. Han hjälpte de skadade i öppen terräng, som landskapet här utanför. – Vi fick tre brev från Nigel, sedan kom ett kondoleansbrev från krigsministeriet, sa han och tog hustruns hand och kramade den. Han såg ut över fälten som virvlade förbi. – Nigel hade inget vapen, endast en rödakorsarmbindel. Tror ni krypskyttarna respekterade den? Många av sjukvårdskamraterna blev skjutna innan de hann stiga ur jeeparna. Kvinnan tittade vädjande på sin man. – Jag vet Margaret, jag skall inte förmörka ungdomarnas livssyn. – Snälla, berätta mer, vi svenskar är lyckligt lottade, vi har inte varit involverade i någon konflikt på 150 år, sa hon. De två var inte i behov av överflödiga ord för att kommunicera med varandra. Han uppfattade ett knappt märkbart tecken från hustrun att fortsätta. – I det sista brevet skrev han att han lärt sig se skillnaden på de döende och de som kunde räddas. Han tog av sig glasögonen, torkade bort tårarna och Margaret strök kärleksfullt makens kinder. – Det stod att han inte skulle glömma den grågröna färgen kring ögonen på dem som hade sekunder kvar i livet. Det enda Nigel kunde göra var att trösta dem. De lättast sårade förde mest oväsen. Han lärde sig att inte ta med extra vatten, det första de skadade frågade efter var cigaretter. Mannen var tyst några ögonblick innan han fortsatte: – Nigel skrev att varje gång en av deras egna stupat, hatade de fienden – de ville döda varenda tysk de drabbade samman med. Krig är någonting ohyggligt, det släpper fram det sämsta ur människorna. Nej, jag skall sluta prata om det negativa nu. Margaret fattade tag i Karins händer. – Måtte ni inte gå igenom det vi upplevt. Ni är unga och har hela livet framför er. Ta hand om varandra och lev ett lyckligt liv tillsammans. Han flikade in: – Ingen kan föreställa sig det fasansfulla att förlora en son. Han var vårt enda barn. Vi befann oss i en bottenlös avgrund och trodde inte vi skulle komma över sonens förlust, dock delade vi på sorgen. Då den ena inte mäktade, ställde den andra upp. Ifall en av oss går bort, vad händer då? sa han och tittade på sin hustru. Vädret utanför tågfönstret ändrade karaktär. Himlen mörknade och regnet glänste mot fönstret. De flacka åkrarna blev allt glesare, vid horisonten avtecknade sig det stålgråa havet. Karin frågade hur länge de levt tillsammans och på vilket sätt de fick sin relation att fungera. – Vi har haft våra duster, livet har inte varit en dans på rosor, sa hon. – Vi lärde oss olika knep, visst hade vi besvärliga perioder, en gång var vi nära att skiljas, sa han. – Jag trodde först att det enklaste sättet att hålla ihop var att ändra på den andre, och insåg inte att det var jag som måste förändra mig, sa hon. Han riktade sig till de båda och sa: – Med tiden formulerade vi en levnadsregel, som hjälpt oss genom åren. Föreställ er att det närvarande är förflutet och sedan att det förflutna fortfarande kan ändras, sammanfattad i dessa ord: Lev som du levde för andra gången och som om du första gången hade handlat så galet som du håller på att handla nu. – Det var på det viset vi fick överblick över våra liv, elaka ord som slank ur oss, futtiga gräl om småsaker, allt sådant som drog ner oss i dyn, kom i en annan dager, sa hon. De samtalade om kulturella skillnader mellan svenskar och engelsmän, när konduktören stack in huvudet i kupén och meddelade de närmade sig Saint-Malo. De sa farväl, kramades och önskade varandra lycka till. Himlen var smutsgrå, luften fuktig och kall. De möttes av havsluft, stanken av olja och rutten tång. Thomas tog fram en karta. Gare de Saint-Malo låg intill Boulevard de la République, därifrån skulle de till Hotel Chateaubriand. De gick jämte boulevarden, fortsatte på Quai Duguay-Trouin, en lång raksträcka, som skulle leda dem till portvalvet in till staden. Det hade regnat kraftigt och ännu blåste det regnbyar, som bildade stora pölar längs trottoaren. Snart syntes ringmuren, som omgärdade den gamla delen av Saint-Malo. Genom valvet vid Port de Vincent kom de ut på Place Chateaubriand, där deras hotell var beläget. – Tur vi bokade ett hotellrum. Jag söker upp Madame Reynaud i morgon, sa han. De bar upp bagaget till rummet på andra våningen. De ville först ta en kort kvällspromenad utefter Porte Saint Thomas och se det gamla fortet. Ovanför stadsmuren blickade de ut över Saint-Malo bukten, som liknade en akvarellmålning i gråton. Det var mäktigt att stå i blåsten, känna det salta havet som andades tungt och betrakta den mörka silhuetten av Fort National svävande vid horisonten. Nästa dag åt de en tidig frukost. Innan Karin åkte till vågkraftverket bestämde de att mötas på eftermiddagen i hotellfoajén. Han tog fram en turistkarta och ringade in Rue de Toulouse. Det var folktomt. De små butikerna längs de smala gatorna var stängda, ändå var han tvungen att gå undan för cykelbuden och de små budbilarna som körde omkring för att leverera färska varor till stadens restauranger. Han korsade Place Chateaubriand och ändrade riktning in på Rue du Jaques-Cartier. Doften av nybakade croissanter från ett bageri lockade honom till ett närliggande brasserie. Han stannade till och kikade in genom fönstret. Interiören tilltalade honom, klassiska speglar, soffor i mörkrött skinn och vita marmorbord. Med kartans hjälp hittade han sig fram till Rue de Toulouse. Han letade efter nummer 25, klev in i porten i mitten av en grå fastighet, tog några snabba steg uppför en knagglig trappa upp till andra våningen. Han knackade, väntade, knackade ännu en gång. Någon hostade, ett...