Wilson Spionen Richard Sorges trettonde bekännelse

1. Auflage 2023
ISBN: 978-91-8080-213-0
Verlag: BoD - Books on Demand
Format: EPUB
Kopierschutz: 6 - ePub Watermark

E-Book, Swedish, 150 Seiten

Tokyo 1941. Japan är allierad med Tyskland och Japan har ännu inte anfallit Pearl Harbor. Tokyo är mötesplatsen för diplomater, representanter från främmande makters underrättelsetjänster och högt uppsatta militärer. När berättelsen Spionen Richard Sorges trettonde bekännelse börjar arbetar Richard Sorge, korrespondent för tidningen Frankfurter Zeitung, på den tyska ambassaden som pressattaché. Samtidigt leder han ett spionnätverk i syfte att skaffa viktiga upplysningar, som han skickar till Moskva. Spionen Richard Sorges trettonde bekännelse är en berättelse om hur krigets fasor demoraliserar människor, men också om vänskap, en pojkes sökande efter en fadersgestalt och om moraliska konflikter.

Kenneth Wilson är född i Kyoto, Japan. Han disputerade vid Lunds Universitet med doktorsavhandlingen Etik och Känslor. Han har även varit präst i Svenska kyrkan. Därefter har han tjänstgjort som lektor i svenska, religion och psykologi. Spionen Richard Sorges trettonde bekännelse är hans andra roman. Namn på platser och institutioner som nämns i boken är förknippade med författarens eget liv genom sin uppväxt i Japan. Sitt första skolår tillbringade han på Saint Joseph College i Yokohama.

Autoren/Hrsg.

Wilson, Kenneth

Leseproben

4 OKTOBER 1941
2
Ginza på kvällen. Myller av trötta människor på väg hem och det surrande mumlet från många röster. Fladdrande ljusglimtar från spruckna neonskyltar, dofter från restauranger och ångande nudelstånd, blandat med bensinångor från taxibilarna. Unga flickor uppradade framför de öppna barerna och hallickar spanande efter hungriga lystna män. Richard Sorge haltade fram längs avenyn och för varje steg grimaserade han. Höftskadan från motorcykelolyckan hade inte läkt och granatsplittret i det andra benet gjorde sig påmint, »jävla Flandern, vad hade jag där att göra, det är tacken för att jag försvarade mitt fosterland« sa han till sig själv. Medan han letade efter sidogatan där hans vän bodde tänkte han på vänskapen dem emellan. Han hade lärt känna Biederman vid de otaliga ambassadörsmiddagar han bevistat under de år han bott i Japan och allteftersom hade ett vänskapsband knutits mellan de båda männen. Båda talade engelska flytande och eftersom de rörde sig bland tysktalande beslöt de att konversera på engelska. På så sätt kunde de tala fritt eftersom de flesta tyskar, stationerade i Japan, behärskade engelskan dåligt. Sorge hade träffat en präst som kunde föra en diskussion om livsfrågor utan att blanda in kvalmigt religiöst svammel. Biederman hade ett knivskarpt intellekt och förde ett samtal på en annan nivå, som han inte mött hos andra präster. Dessutom visade det sig att båda var jazzentusiaster. Han kom ihåg att Biederman hade sagt att där pilträdplanteringen tog slut skulle han svänga in på höger sidogata. Efter en stund stod han framför ett mindre hus i omålat trä, vilande på bjälkar ovanpå stora stenblock. – Välkommen in, roligt att se dig på benen. – Sorge överlämnade ett paket till Biederman. – Varsågod! En present som tack för hjälpen. Det är bra att kunna utnyttja kontakten på ambassaden. – Tack, jag anar vad det är i paketet. Menar du ambassadören Ott? – Ja, han kom tillbaka från Düsseldorf och hade med sig grammofonskivor jag beställt. – Fantastiskt, välkommen in. Biederman tog fram en flaska cognac och ställde den på bordet. – Vi måste fira att du är återställd. – Jag vill ännu en gång tacka dig. Max Clausen hade fått pappersbunten. Du undrar säkert varför det var viktigt att rensa mitt skrivbord. Du har rätt att få veta vad jag är involverad i. – Du behöver inte säga någonting, jag litar på dig vad du än håller på med. Biederman gick fram till ett arkivskåp, öppnade det, tog ut anteckningsböckerna och portföljen och gav dem till Sorge. – Du vet att jag avskyr Hitler. Det är min moraliska plikt att bekämpa hans tyranni, sa Sorge. – Jag lämnade Tyskland av samma skäl som du. – Visst, men du arbetar inte aktivt med att krossa den totalitära ondskan. Nu skall jag avslöja min hemlighet. Jag leder en grupp som bekämpar nazismen. Du har redan träffat några i nätverket. Minns du middagen hemma hos mig i somras med mina närmaste vänner? Branko Vukelic, hans fru Yoshiko, journalisten Ozaki Hotsumi och konstnären Miyagi. Förutom Yoshiko, ingår alla i gruppen. Biederman hällde upp mer cognac i glasen och sa: – Ju mindre jag vet desto bättre, uppriktigt talat lägger jag mig inte i vad du håller på med. Låt oss tala om någonting annat.
Biederman öppnade paketet, tog fram grammofonskivorna och granskade dem. – Django Reinhardt, Billie Holiday, Bunny Berigan och Fletcher Henderson, mina stora idoler. Hur fick du tag i dessa plattor? – Ott kände chefen för muséet i Düsseldorf, som ordnade utställningen om konst som demoraliserar människor, bland annat jazzmusik, i synnerhet svarta musiker. Ambassadören passade på att lägga beslag på några skivor. – Entartete Kunst, hahaha, jag längtar att bli demoraliserad, sa Biederman. Biederman öppnade locket till grammofonen och lade på en skiva. Medan de lyssnade på Limehouse blues sa Sorge: – Att påstå att Django Reinhardt skulle ha en negativ inverkan på oss, det säger allt om dessa människor. – Jag kom att tänka på Shakespeares ’Köpmannen i Venedig’, där Lorenzo förklarar för köpmannens dotter att den som inte berörs av sköna toner är böjd för svek och förräderi, sa Biederman. – Passar exakt in på Führern och hans anhang, sa Sorge. – Vi vet vilka människor vi har att göra med, därför måste vi vara försiktiga, sa Biederman. Sorge fyllde på glaset med mer cognac, nickade till Biederman, som gjorde en gest att han var nöjd. – Hur har galningen lyckats dupera en hel nation, sa Sorge. – Ändå tjänstgör du på tyska ambassaden? Sorge lutade sig bakåt och satte sig till rätta i fåtöljen. – Har du inte förstått? Jag vill inte att du skall veta allt om mig. Inte för att jag inte litar på dig utan för ditt eget bästa. – Vad du än har för motiv, kommer jag att betrakta dig som min vän. Nu lyssnar vi på ’Sugar Foot Stomp’. Lyssna på slutet när Coleman Hawkins kommer igång med solot. – ’Oh, play that thing’, det är även mitt favoritsolo, sa Sorge. Medan Biederman satte skivan på skivtallriken tog Sorge en stor klunk av cognacen. – Hur kom det sig att du blev präst? Biederman berättade att det inte var av övertygelse han blivit präst. Han kände sig mer eller mindre tvungen att föra traditionen vidare inom familjen. De flesta i släkten hade varit präster i Tysklands evangeliska kyrka. Han läste teologi i Tübingen och blev kurskamrat med Dietrich Bonhoeffer, som var aktiv motståndare till nazismen. – Efter prästvigningen funderade jag på att fly från Tyskland. Bonhoeffer kände amiral Canaris, som gav oss utrikesdepartementets särskilda kurirlegitimation för en resa till Sverige. Det var på denna resa som jag flydde till Rom. Jag konverterade till katolicismen och fick ett erbjudande om en tjänst i Japan. – Hur gick det för Bonhoeffer? – Jag fick ett brev från honom nyligen. Det är endast en tidsfråga innan Gestapo griper honom. Han berättade vidare om lärartjänsten vid Saint Joseph College i Yokohama. Det passade honom utmärkt eftersom han ville komma så långt bort från Tyskland som möjligt och börja om från början och glömma det förflutna. Sorge satte sig tillrätta och tömde cognacglaset. – Jag har många gånger tänkt fråga dig om en sak, tror du på Katolska kyrkans lära? – Hade du ställt den frågan för tjugo år sedan hade jag kunnat ge dig ett svar. – Hur menar du? – Jag är inte säker på någonting längre. Dogmerna har jag övergett, men tron på någonting högre, någonting andligt har alltid intresserat mig. Jag är åter tillbaka till min ungdoms grubblerier. Dock tror jag fortfarande på människans behov av att bekänna sina tillkortakommande. – Menar du att bekänna sina synder? – Jag är försiktig med att använda ordet ’synd’, eftersom det är vidhäftat med massa associationer. Vi är alla del av mänsklighetens skröplighet, svaga och osäkra, ständigt på jakt efter fast mark att stå på. – Jag håller med dig om vårt behov att lätta sitt hjärta för någon vi litar på. Jag är inte troende, ’synd‘ är ett alltför snävt ord, hellre felsteg i livet som drabbat oss andra i ens närhet. Du är den ende som jag anförtrott mina innersta tankar åt. Biederman reste sig upp och hämtade cigarrlådan och bjöd Sorge ur den. När de tänt varsin cigarr sa han: – Genom alla själavårdssamtal jag haft har jag kommit fram till att en människa under sin livstid har minst tolv synder, som hon är i behov av att bekänna för någon hon litar på. Sådant som hon behållit för sig själv och gömt undan i hjärtats mörkaste...